Ett talesätt om politiskt våld är att ”en gatsten är inget argument”. Det är inte en tårta heller. Men nu har ändå Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund fallit offer för en tårtattack vid ett torgmöte i Göteborg. Tidigare offer för sådana attentat har varit partiledare Jimmie Åkesson (SD, november i fjol), kungen (2001), finansminister Bo Ringholm (S, 2001), handelsminister Leif Pagrotsky (S, 2001) och EU-parlamentarikern Marit Paulsen (FP, 2001).
Attackens syfte är löje och förnedring. Men hur kul är det egentligen? Två ledande svenska politiker har mördats i modern tid (Olof Palme och Anna Lindh). Många politiker lever i dag under hot. Varför varje fysiskt angrepp kan vålla dödsångest, även om vapnet senare visar sig vara en tårta.
Bakom tårtningen av Hägglund låg, enligt egen uppgift, hbtq-gruppen Fag Army. Aktivisten hade infiltrerat ungdomsförbundet och kunde på så sätt ta sig nära Hägglund. Attentatsmannen greps i samband med dådet, men släpptes strax därefter. Och när han på måndagskvällen intervjuades av Aftonbladet visade han ingen som helst förståelse för sitt offers belägenhet. (Aftonbladets frågor i fet stil.)
Har du förståelse för om Hägglund uppfattar det som obehagligt?
– Han representerar ett parti som motarbetar hbtq-personers rättigheter.
Du tycker inte att en sådan här attack skadar demokratin?
– Jag anser inte att vårt nuvarande system är demokratiskt.
Hur tror du att övriga partimedlemmar i KD, till exempel de som du jobbat med nu under de här veckorna, upplever detta?
– De propagerar för ett homofobt parti. Jag bryr mig inte om vad de tycker och känner. Jag har inget behov av att känna sympati med dem.
Jag tycker att samhället borde se mycket allvarligare på den här attityden och på sådana angrepp mot demokratin och dess företrädare. Brottet är för allvarligt för att brottslingarna genast ska släppas och påföljden borde vara kännbara fängelsestraff snarare än dagsböter.
Vad kan man mer göra? Tja, det vore ju frestande att tårta tårtarna. Men det går naturligtvis inte för sig att svara med samma mynt i det fallet.
Men jag har sett exempel på när man på ett effektivt och berättigat sätt använt demokratins sabotörers egna medel emot dem. I Danmark.
Inför första maj i våras planerade danska vänsterextremister en aktion mot den socialdemokratiska statsministern Helle Thorning-Schmidt. De skulle ”vissla ner” hennes tal med visselpipor, så att demonstranterna inte kunde höra henne.
Aktionen genomfördes verkligen och kan här ses i en kort filmklipp.
http://goo.gl/EuHeIq
Inför aktionen så bjöd en ung kvinnlig reporter vid dansk TV in en av aktivisterna till en intervju. Den kan ses här.
http://goo.gl/vcZiUj
Reportern börjar med att fråga varför aktivisterna planerar att ”vissla ner” statsministern. Men när aktivisten ska förklara sig så tar reportern själv fram en visselpipa. Aktivisten får inte en syl i vädret, trots ett flertal försök. Och när hon efter ett par minuter ger upp och går så följer reportern efter henne och visslar henne hela vägen ut ur TV-huset.
På så sätt fick aktivisten dessutom inte möjlighet att använda sin skändliga aktion för att sprida sitt skändliga budskap i ännu en nyhetskanal.