Tårar får bägaren att rinna över
Foto: Joel Nilsson
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Inte mycket, vid första anblicken. Men måndagens utspel på DN-debatt, proffsigt mediaplanerat till centerpartiets dag på Almendalsveckan visar att den amerikanska administrationen och Maud Olofsson delar ett intresse: minskat oljeberoende och en entusiasm för biobränslen gjorda på spannmål. Fast ska man vara rättvis så har regeringens och centerpartiets stora satsning på hybridbilar ett bredare upplägg. Och tur är väl det, med tanke på till exempel folkpartiets nymornade motstånd mot biobränsle i svallvågorna av de stigande livsmedelspriserna världen över. Fokus ligger följaktligen på den för svensken så välkända lösningen: skattesubventionen. Miljöbilar ska helt undantas i upp till fem år, hoppas Olofsson. 150 miljoner kronor back för statskassan, men upp till 5 000 kronor om året för privatbilisten. Det är en klimatdirigism som tillsammans med andra finansiella morötter ska få medborgaren att åka mer tåg och cykel och som syftar till långsiktighet istället för det vanligtvis flyhänta, men kortsiktiga löftesmakeriet.
Och förslaget har onekligen sina meriter. Precis som Maud Olofssons linjetal på kvällen slås ett antal viktiga fundamenta fast. Centerpartiet må vara ett parti med fötterna djupt ned i den svenska jordbruksmöllan, men det hindrar inte partiledningen från att då och då lyfta blicken. Den befogade kritiken mot partiets vägran att diskutera konsekvenserna av biobränsleboomen för den tredje världens fattiga kan bemötas med att centern driver på för att regeringen också ska arbeta globalt, inte bara lokalt, mot klimatförändringarna. Det är en välkommen förändring efter ett års tröttsam sifferexercis om koldioxidmål på hemmaplan. Kan Sverige bidra till att få en Kyotofientlig Bushadministration att satsa på klimatsmarta lösningar är mycket vunnet, både för debatten och för den faktiska balansräkningen. Och detta oavsett om bägge de amerikanska presidentkandidaterna redan har markerat kursändring inför det viktiga klimatmötet i Köpenhamn nästa år. För regeringen är Köpenhamnsmötet högintressant, inte minst inför det svenska ordförandeskapet för EU hösten 2009.
Det är nämligen då som det tredje benet i EU:s klimatpaket ska bestämmas; om målet om koldioxidreduktionen ska minskas med 20 eller 30 procent till 2020. Får EU till stånd en global uppgörelse ökar ambitionsgraden, något som Sverige kämpat hårt för i Bryssel.
Många har talat om detta som fantasimål, och så är det kanske. Det enda vi vet med säkerhet är att Kinas och Indiens åtaganden tveklöst förblir utopier så länge USA inte skriver under. Kan Maud Olofsson och centern bidra något till att ett så storslaget program lämnar ritbordet har hon all anledning att, som under presskonferensen, bokstavligt talat fälla en tår över sina visioner. Och då framstå som något mindre löjlig.