Gårdagens artikel i GA om dagmammorna i Slite gladde mig verkligen. Av flera skäl.
Jaja, jag vet att det ska kallas för "pedagogisk omsorg" nuförtiden. Men om vi låter våra statliga och kommunala byråkratier helt ta makten över språket, så blir det snart omöjligt att säga något begripligt. Dagmammor, det vet vi ungefär vad det är. Pedagogisk omsorg? Vem kommer någonsin att säga: "Jag var just och lämnade av Lisa till den pedagogiska omsorgen".
Nå, det är ju till att börja med underbart med människor som tycker att de hittat rätt i livet och som själva hittade vägen dit. Lika glädjande är det att ett antal föräldrar och barn därmed har hittat en omsorgsform som de tycker är bättre än den kommunalt anvisade.
Att regeringens reform för valfirhet i barnomsorgen – där pengarna förljer med barnen – fungerar i den gotländska praktiken är glädjande även det.
Så finns det ju, måste jag medge, ett något solkigare skäl tillatt jag är så nöjd. Solkigare, därför att det goda humöret innehåller ett par uns av skadeglädje.
Jag tycker att det är så sunt med en motreaktion mot det utnötningskrig som bedrivits mot dagmammorna. Den långsamma process som syftat till att göra den kommunala förskolan till barnomsorgens universallösning.
Därför känns det så befriande att någon agerar på tvärs med trenden. Det blir som en lång näsa åt dem som tycker att de vet bäst och tänker bäst – åt alla.