Gång efter gång har Almedalsveckan dömts ut. Den är för stökig. Den har vuxit sig för stor. Konkurrensen om uppmärksamheten är för hård. Den har blivit för dyr. Den har blivit för oseriös. För ytlig. För alkoholindränkt och firmafestlik. Och så vidare.
Men ändå så bara ökar intresset. Veckan har sina problem, det ska inte förnekas, men hittills har de inte utgjort något avgörande hinder för veckans tillväxt. Tvärtom. Partiledare, PR-folk och alla andra flockas som aldrig förr.
I år får andan i Almedalen nya utmaningar. Den största är kanske när nynazistiska Svenskarnas parti håller möte lördagen före Almedalsveckans inledning.
Det är inget nytt att Almedalsveckan lockar extremister. Veckan har utvecklats till en medial händelse av kolossalformat och här finns ett tillfälle att söka publicitet samtidigt som man kan vara en nagel i ögat på de demokratiska institutioner och partier som man föraktar.
Men Svenskarnas partis möte är ändå en utmaning av en ny dignitet. Det är planerat och utlyst långt i förväg och det är inte svårt att se hur det kan locka en annan sorts extremister från den andra kanten. Almedalsveckans förspel kan gå från stök till våld.
Jag hoppas att vi slipper se detta och hur lördagen före Almedalsveckan blir den händelse som får sätta en sorglig agenda för den vecka som följer. Ett sekundärt men potentiellt allvarligt problem är att själva veckans rykte kan svärtas ner. En vecka av samhällsfrågor i Visby kanske inte verkar så intressant och attraktiv längre om man upplever att den blir en kampsportsarena politikens mest perifera och destruktiva krafter.
Almedalsveckan förtjänar ett bättre öde. Jag hoppas att de som står för ett öppet och demokratiskt Sverige och fredlig debatt har vett och ryggrad nog att värna om veckan även om det blir obekvämt. Det tror jag också att de har. Hittills har ju Almedalsveckan besökare visat sig tåligare än många kunde tro.