LEDARE
En dryg vecka innan Mark- och miljödomstolens dom om Nordkalks brytningstillstånd meddelas väljer företaget att varsla i stort sett hela personalen om uppsägning. Personalens lojalitet mot företaget är så stor att man inte riktar sin besvikelse mot arbetsgivaren utan mot ”naturvännerna”.
För en utomstående är det svårt att inte se det som ett sätt att sätta press på domstolen, ett agerande där omsorgen om personalen kommer i andra hand. Företaget kan göra detta utan att förlora personalens förtroende eftersom man är väl medveten om den orubbade lojaliteten.
Att inte invänta domen, även om man vet att den kommer att överklagas, och istället helt utan förvarning lägga ett varsel innan ärendet är avgjort, känns osmakligt.
Jag har full förståelse för de anställdas frustration och ilska och att man inte kan vara rationell eller logisk.
För oss som personligen inte är berörda är det enkelt att se på hela frågan utifrån. Men det gör oss också distanserade från frågans konkreta konsekvenser. Det är svårare när ens framtid hänger på domstolens utslag.
För mig finns ingen skurk i själva sakfrågan. Den skuld som ska utdelas för den orimliga tid handläggningen tagit måste läggas på myndigheterna som helt saknat helhetsperspektivet på hela ärendet.
Det finns mycket att säga om dem som i sammanhanget kallas ”naturvännerna” och hur delar av gruppen kalkbrottsmotståndare har agerat under processen. Men det är knappast deras fel hur ärendet formellt har hanterats. De har snarare bidragit till att frågan belyses som den ska, med alla konsekvenser för värden som inte går att återställa om de förstörs. Framför allt tillgången på vatten: själva förutsättningen för liv i alla dess former.
Processen har inte dragits ut på tiden på grund av protesterna utan på grund av att handläggningen inte varit formellt korrekt.
Om det inom en inte allför avlägsen framtid hade visat sig att beräkningar och garantier inte höll, om vi då hade stått inför faktum att vårt grundvatten förstörts, vad hade då omdömet blivit till de prövande myndigheterna?
Försiktighetsprincipen gäller av en orsak. Om vi inte vet hur våra ekosystem påverkas av människans hand ska vi avstå. Ibland måste en sannolikhetsbedömning göras när viktiga värden står mot varandra.
Och det är det som nu pågår.
Det är som sagt inte svårt att känna sympati för både de anställda och företaget. Det går inte att driva ett företag med denna typ av verksamhet med korta puckar.
Står man utan tillstånd att bryta kalk när året är slut måste man säga upp personal. De flesta har jobbat länge och har därmed långa uppsägningstider. Ur det perspektivet är Nordkalks agerande förståeligt.
Men en vecka mer eller mindre spelar i sammanhanget ingen roll. Det är just tajmingen som verkar mer taktisk än nödvändig vilket ger Nordkalk en bad will de kunnat slippa om de inväntat domstolens beslut.