Tage Erlanders intressanta dagböcker
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
På sommaren år 1960 håller Socialdemokraterna sin partikongress. Tage Erlander, 59 år, väljs efter 14 år om som partiledare och statsminister om på nytt.
Ständigt lika självkritisk
Än har inte partiet tröttnat på honom. Han har själv, ständigt lika självkritisk, länge diskuterat internt om att avgå, vilken han dock gjorde först år 1969 och sedan han och partiet först vunnit en rekordvalseger hösten 1968. Och då var Olof Palme sedan länge inskolad som en given efterträdare till honom.
Den 11 juni utstrålar han något för honom så ovanligt som självbelåtenhet: "En härlig men pressad kongressvecka". Allt har gått så väl att man blir orolig inför vad som nu kan följa. (En typisk Tage Erlander-reflektion, min anmärkning).
Mitt ansvar för partiet och landet blir nu större, än vad det någonsin varit." Den viktiga och epokgörande tjänstepensionsreformen, ATP, är beslutad av riksdagen, men partiet lyckas ändå göra den stora reformen till en fråga i höstens andrakammarval (valresultat +1,6 procent i väljarstöd för regerande Socialdemokraterna). Högern med Jarl Hjalmarson/Gunnar Svärd (den senare partisekreterare) i spetsen går till val på att kräva kraftiga sociala nedskärningar och stora skattesänkningar. Det budskapet avvisades av väljarna och det ledde till ett bakslag i valet (-3 procent för högern). Till skillnad från Reinfeldt/Schlingmann (den senare nyligen avgången m-partisekreterare) som med liknande politiskt budskap för moderaterna i valet 2010 skulle komma ut ur valet som segrare 50 år senare.
I sin dagbok fäster Tage Erlander stor vikt vid sina tal. Den 12 november skriver han: "Inte bra att tvingas tala när man är så slapp och oinspirerad, som jag var i går på Stockholms arbetarekommuns representantskap. Jag trodde jag hade en idé, men lyckades inte göra något av den".
Missnöjd med journalisterna
Han är ofta missnöjd med journalisterna. "Jag sov oroligt i natt med tanke på vad Stockholms-Tidningens (Gunnar) Palin skulle kunna få ut av missuppfattningar och förgrovningar". Om Åke Ortmarks radioutfrågning skriver han: "Frågorna var nog illasint menade".
Till Aftonbladets stilistiska orakel Allan Fagerström säger Erlander efter en middag för Thailands kung på UD "mitt hjärtas mening om hans sätt att sköta Aftonbladet mot arbetarrörelsens intressen". En vecka senare äter de båda Lundaakademikerna lunch på La Ronde. Erlander anteckningar om lunchen är oläsligt i dagboken.
Upphovet till irritationen är av allt att döma Fagerströms referat från Erlanders Vasaparksduell med trätobrodern, Folkpartiledaren Bertil Ohlin.
Erlander är bekymrad över kvaliteten på partiredaktörerna, men hyllar en av dem: "Äntligen har jag fått ett språkrör. Olle Svensson har lovat att ta in mina referat i Folket, om jag skickar dem senast kl 18 dagen före publicerandet. Underligt att det gått så länge, innan någon erbjöd sig att ordna denna sak."
Öppenhjärtliga i tonen
Erlanders dagböcker, alltid lika öppenhjärtliga i tonen, var aldrig ämnade för publicering. Just därför är de så läsvärda. Erlander har ofta ironiska och svepande omdömen.
Onsdagsklubbens Kaj Björk, journalist från Ny tid i Göteborg och senare både riksdagsman och flitig författare, får följande betyg på vad han sagt om folkomröstningar på partikongressen: "Vart Kaj Björk syftar är för mej helt obegripligt. Han verkar på något sätt helt ur balans."
Knappast något som "dimmornas Kaj", som han senare ibland kom att kallas precis förväntat sig att få höra av landets statsminister.
Nya volymer är att vänta de kommande åren. Säkert minst lika intressant politisk historia som de elva volymer som hittills kommit ut.