Hur svårt är det att få Vänsterpartiet med på större statliga utgifter? Är det inte ungefär som att bjuda en rökare på en cigarrett? Man ska inte bli förvånad om erbjudandet accepteras.
Hur som helst har hela Vänsterpartiets riksdagsgrupp skrivit på färjeupproret, som i sin tur ska genomföra en stor demonstration i Visby på söndag, under Almedalsveckans första dag.
Andra partier, som tar ansvar i budgetfrågor och måste bry sig om utgiftstak och prioriteringar, har svårare att haka på färjeupproret.
Men det är ju också riksdagspartierna som kommer att avgöra frågan. Naturligtvis ska vi ta chansen att visa dem hur viktiga färjorna är för Gotland. Manifestationen på söndag är viktig.
Samtidigt kan man diskutera hur färjeupprorets krav konstruerats och presenterats. Hur stora är möjligheterna att övertyga partierna om de så kallade rättvisekrav som färjeupproret gått ut med?
Det har uppskattats att statens kostnader, med ungefär nuvarande trafikupplägg, skulle stiga från drygt 400 miljoner kronor om året till omkring 700 miljoner kronor med den prissättning som färjeupproret föreslagit. Kanske blir det ännu mer. Oljepriset kan ju stiga. Och vi hoppas väl på - ja, utgår ifrån - att trafiken och efterfrågan skulle öka med nya lägre priser. Det är väl ett av syftena?
Enligt Trafikverkets årsredovisning spenderade verket drygt 14 miljarder kronor på att underhålla vägar och järnvägar i Sverige under 2011. Lägger man till kostnader för trafikledning, trafikinformation och drift - samt administration - kommer man upp i nästan 17 miljarder.
Gotlänningarna utgör 0,6 procent av Sveriges befolkning. En årskostnad för färjetrafiken på 700 miljoner kronor - driftskostnaden enbart för de två "landsvägarna" mellan ön och fastlandet - är 4,1 procent av de 17 miljarder som Trafikverket varje år satsar på driften av befintliga vägar och järnvägar.
"Rättvisa" är ofta ett starkt argument i svenska debatter. Men det är ju inte självklart att rättvisan i rättvisekravet, under dessa betingelser, är uppenbara för en fastlänning.
Samtidigt svävar koldioxidutsläppen från färjetrafiken - så gott som ignorerade i debatten av oss gotlänningar - som ett oromoln över frågan. För det molnet är ett användbart argument för framtida förändringar som vi inte vill se. Och för passivitet inför de stigande färjepriserna inom ramen för det existerande avtalet som löper till 2017.
Men staten har tagit på sig ansvaret för Gotlandstrafiken och de senaste årens utveckling för biljett- och fraktpriserna har verkligen skadat ön. Även om rättviseargument inte räcker ända fram, så måste Gotland ha villkor som tillåter utveckling och tillväxt för den region som har Sveriges lägsta medelinkomst.
Vi - och staten - borde vidare kunna få ut mer av de hundratals miljoner som varje år pumpas in i Gotlandstrafiken. Kring detta borde man kunna enas inför upphandlingen av trafiken efter 2017, men det kräver en insikt om att Gotlands intressen inte nödvändigtvis sammanfaller med Gotlandsbolagets.