I ett land med åsikts- och yttrandefrihet inskriven i grundlagen ska människor ha rätt att i ord och skrift fritt uttrycka oro för den stora invandringen och dess följder och för hur människor med låg eller ingen utbildning och med en religion och kultur som skiljer sig som natt och dag från vad som gäller i det moderna Sverige, ska kunna integreras. Utan att etiketteras med diverse "stämpelord" som "fascist", "främlingsfientlig", "rasist", "islamofob" med flera, vilket i ett slag gör dem till onda och utstötta.
Det ska vara lika acceptabelt att vara kritisk som att uttrycka att invandring också för med sig nya, välbehövliga influenser på olika områden.
Det torde vara en nedärvd skyddsmekanism hos människor att känna oro när invanda samhällssystem förändras eller hotas. Instinkten att i första hand värna om familjen, släkten, den egna byn, det egna landet finns hos oss alla. Den utesluter inte alls nykomlingar, men oron måste kunna diskuteras och debatteras fritt och öppet.
Åsikts- och yttrandefriheten är stadfäst i grundlagen. Det är inte tillåtet att godtyckligt stämpla och etikettera människor som "fascister", "rasister", "främlingsfientliga", islamofober" när de inte följer den politiskt korrekta stigen som trampats upp av de mest högljudda i debatten.
Präster i Svenska kyrkan, forskare, arbetare, tjänstemän, invandrare som levt länge i Sverige, journalister(!), och andra hör av sig till mig och vill prata om sin oro för framtiden och för sina barns uppväxt i det nya Sverige. De vågar inte öppet visa sin oro, inte diskutera den på arbetsplatsen eller bland vänner och bekanta, ibland inte ens ta upp den i den egna familjen.
Många upplever risken att bli utstött ur gemenskapen, för att inte komma ifråga vid befordran och till och med för att förlora jobbet som stor. Rädslan för att "stämpelorden" ska förfölja dem, gör att de känner sig tvingade att hålla tyst.
Ingen enda är emot invandring. Ingen enda är ens i närheten av att vara vare sig "fascist", "främlingsfientlig", "rasist" eller "islamofob". Däremot finns en ilska och ibland nästan fientlighet mot de människor i riksdag och regering och även mot media som försatt Sverige - som enda nordiska land - i en situation där asylinvandringen upplevs som oproportionerligt stor och problemen förknippade med den likaså. Och att man inte fritt kan diskutera det.
I ett land som säger sig vara öppet, fritt och demokratiskt ska den typ av "åsiktsdiktatur" som vuxit fram under det senaste decenniet inte tolereras. Det ska inte vara så, att människor inte vågar tala öppet om sin oro kring den stora asylinvandringen och dess konsekvenser på olika områden, och kring det faktum att tiotusentals människor stannar i landet illegalt.
I 5 kap. 1 § brottsbalken anges bland annat:
"Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.
Om brottet är att anse som grovt, ska den skyldige dömas för grovt förtal till böter eller fängelse i högst två år. "
Rättigheter ska brukas och inte enbart utgöra vackra ord i lagtexter. Om rätten att uttrycka åsikter fritt ska existera också utanför lagböckernas pärmar så måste man använda sig av den, inte huka i slutna rum. Om någon falskeligen "lämnar uppgift som är ägnad att utsätta någon för andras missaktning", som det står i brottsbalken, så kan det prövas i domstol. Samhällsfrågor ska utan risk för att människor etiketteras med osanna benämningar kunna belysas allsidigt, inte ensidigt. Det finns inget "främlingsfientligt" eller "rasistiskt" i det.