Ta Thomas Quick på allvar
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Sedan början av 1990-talet har Quick tagit på sig skulden för över tjugo mord i Sverige, Norge och Finland, däribland de åtta som han dömts för, och har därför kallats "Nordens värste seriemördare". Men inte i någon av utredningarna finns det teknisk bevisning eller starka vittnesmål som kan binda honom till brotten.
Mycket tyder på att Quick, som också erkänt mord där offer dykt upp levande, har lämnat falska erkännanden i samband med exempelvis Johanmordet i Sundsvall 1980. Ändå påstår justitiekanslern att domarna mot honom var "mycket gedigna och välmotiverade". Man häpnar.
Det enda som placerar Quick på de olika brottsplatserna är hans egna berättelser, som har växt fram under en rad psykoterapeutiska sessioner på Säters sjukhus. Och det är framför allt mot denna bakgrund som man bör ifrågasätta Quicks skuld. Att döma någon enbart med stöd från terapeuters rapporter är mycket tveksamt, eftersom psykoterapin handlar om att locka fram minnen som patienten inte visste fanns där och på så sätt, heter det, skynda på ett tillfrisknande.
Problemen med detta upplägg har i Sverige framför allt synliggjorts i samband med ett stort antal incesträttegångar där psykoterapeuter hos ungdomar framkallat minnen om övergrepp som senare visat sig vara falska. Också i Catrine da Costa-fallet användes psykoterapi mot misstänkta på ett sätt som starkt bör ifrågasättas.
När det gäller Quick tycks personalen på Säter ha lagt ned mycket energi på att hjälpa honom minnas mord som ska ha begåtts över nästan trettio års tid. Sjukhuset genomförde till exempel egna rekonstruktioner innan polisen kopplades in på allvar. För tidningen Dala-Demokraten har terapeuten Birgitta Ståhle också berättat om hur hon och Quick tillsammans "närmade sig bortträngda minnen", samtidigt som han paradoxalt nog inte visade några tecken på att tillfriskna.
Motiven bakom Sätersjukhusets ansträngning för att misstänkliggöra Quick kan man enbart spekulera i. Men vi behöver en allvarlig diskussion om vilka psykologiska teorier som har präglat behandlingen av den dömde seriemördaren och i vilken utsträckning de är ansvariga för Quicks erkännanden. Terapeuternas agerande förstärker känslan av att Quick är oskyldig och att "Nordens värste seriemördare" endast är en produkt av psykoterapi och patientmegalomani.
En sådan diskussion kan förhoppnings leda fram till att rättsapparaten slutligen befriar sig från terapeuternas inflytande och därmed minskar risken att döma oskyldiga.