Den här veckan har jag haft flera intressanta samtal och mejl med läsare som på olika sätt vill diskutera olika frågor, det jag har skrivit eller andra saker.
Ja, en del vill ju inte diskutera så mycket utan mer förklara för mig hur "det ligger till" eftersom de tror att jag helt enkelt inte begriper...
Det är så klart intressant och givande med dessa samtal men samtidigt oerhört frustrerande eftersom jag vill ha debatten i tidningen, här på sidan. Jag skriver ju inte ledare för att predika eller slå fast sanningar utan för att väcka debatt och ge olika perspektiv på saker och ting.
De synpunkter som kommer fram i dessa samtal skulle vitalisera och tillföra den allmänna debatten så mycket men nu stannar det mellan mig och den som ringer eller mejlar. Det tycker jag är synd.
Ibland får man ta till lite extra för att försöka locka fram lite debatt. I veckan har jag till exempel försökt lyfta frågan om yrken med låga krav som därmed också har lägre löner än mer kvalificerade arbetsuppgifter.
Jag är inte ensam om att tycka som jag gör om den nedlåtande inställningen till dessa arbeten, av reaktionerna jag fick höll en klar majoritet med. Men något utbyte av åsikter här på sidan har det inte blivit.
Däremot vet jag att många läser in "skamlöner" när man talar om "lägre löner" vilket snedvrider hela poängen. Att tillåta löneskillnader mellan olika yrken eller grupper med olika erfarenhet är nämligen inte detsamma som att vi ska införa slavarbete eller bli livegna.
Färjetrafiken är en annan fråga som verkar vara svårt att diskutera utan att fållas in ett för eller emot Pigge Werkelins utredning.
Jag tycker inte att vi ska acceptera långsammare resor utan att protestera men att påstå att det skulle vara katastrof och döda Gotlands möjlighet till utveckling är inte heller framkomligt. Vi håller ju på att prisa ut oss själva, vem och var man tar mest hutlöst betalt är i detta avseende inte det viktigaste utan att vi vågar se denna sanning i vitögat och inse sambandet mellan kostnader för att åka fort och priset på biljetterna.
Man behöver inte blanda in Pigge Werkelin om det är just hans namn som sticker i ögonen, problemet finns ju kvar ändå även om ingen annan vill prata om det.
En annan fundering som jag gärna tar emot synpunkter på är den att vissa yrkesgrupper lyfts som hjältar och prisas när de utför det arbete de är anställda för. Häromdagen hade vi i tidningen både helikopterhjältar och ett pris som "Årets djurvän" till en polis som har ansvar för djurskyddsärenden.
Är det själva den dramatiska omgivningen som gör att just dessa så ofta utses som hjältar?
För det finns ju så många andra som utför stordåd i sina arbeten där inte sjunkande skepp eller brottslig verksamhet är inblandade, vem synliggör dem?
Alla som räddar liv, oavsett om det handlar om djur eller människor är så klart hjältar, men det är så många fler som har detta som sin arbetsuppgift, under mindre spektakulära förhållanden.
När får de pris och hjälterubriker?
Och det handlar inte om att missunna någon uppskattning eller utrymme utan att sätta ljus på det som inte är synligt.
Lite som hockey vs ridsport.
Trevlig helg!