Okej, det är väl bara att medge att jag har svårt att uppamma den där genuina, frustande indignationen. Ilskan vill inte infinna sig, trots att tekniska nämnden tänker införa parkeringsavgifter året om. En avgift om en krona, under lågsäsong.
Tar man till alltför svavelosande eder i ett sådant sammanhang så kan man ju lätt framstå som en gnällig knasboll.
Det är väl det som är meningen. Inför en onödig avgift om en krona, för att slippa alltför mycket protester. Så kan man börja koka en groda.
Sedan är det bara att undan för undan höja temperaturen. Införa en krona till, för att täcka de administrativa kostnaderna. En krona för att städa och en för att måla p-platser. Et cetera. Snart är den kokta grodan stekt.
Enkronan kallas för en "symbolisk avgift". Varje gång man ska parkera bilen tvingas man då till att lokalisera en symbolisk parkeringsautomat och ta en symbolisk promenad tur och retur. Symboliska, men verkliga. Och helt i onödan. Speciellt för dem som tar bilen just därför att de har svårt att gå.
I p-avgiftsdiskussionen finns det dem som tycker om att framhålla hur höga avgifterna kan vara i andra kommuner. Ungefär som om det vore något att sträva efter. Är det något vi går miste om, när det är fritt att parkera?
Jag tycker det är trevligt jag, att slippa p-avgifter. Och tänk vad exotiskt det måste framstå som, för stackars stockholmare som tvingas betala rejält för att parkera. Och betala igen för att trängas.
Visst är de nya p-avgifterna för lågsäsongen symboliska. De symboliserar maktens samhällssyn.