LEDARE
1,5 miljoner fackliga medlemmar kan göra skillnad, och i valrörelsen 2014 ska LO ha en aktiv roll” konstaterade LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson när han i går presenterade LO:s första politiska valplattform. LO har alltid varit en stödfunktion för Socialdemokraterna men nu går man hela vägen och iklär sig rollen som politiskt parti fullt ut.
Det finns dock ett litet problem.
Nästan hälften av LO:s medlemmar röstar inte med de rödgröna utan på något av allianspartierna. För alla dessa kan LO:s omvandling från facklig organisation till politiskt parti bli en aning provocerande. Inte nog med att man genom sitt fackliga medlemskap redan tidigare ekonomiskt tvångsstöttat Socialdemokraterna, nu ska ännu mer resurser som borde användas för fackligt arbete gå till ren partipolitik.
Förutom frågan varför LO ska blanda sig i sånt som driftsformer i välfärden är organisationens tre politiska huvudområden inte mycket att säga om: ”Full sysselsättning”, ”Ett bättre och tryggare arbetsliv” samt ”En bra och utvecklad välfärd” kan de flesta skriva under på, oavsett hur man röstar.
Värre är att de konkreta, politiska förslagen från det parti LO är allierat med går i motsatt riktning och det är svårt att tro att man kommer att vara tydlig med detta i alla arbetsplatsbesök och telefonsamtal som ska genomföras till medlemmarna fram till valet.
Ännu mer resurser är lösningen på alla LO:s politiska mål: mer investeringar i infrastruktur, högre nivåer i a-kassan och höjda statsbidrag till kommuner och landsting. Men ingenting om var man ska hitta pengarna till detta.
Full sysselsättning ska delvis ordnas genom att anställa fler i välfärden. Samtidigt som man på punkt efter punkt vill göra det svårare, dyrare och krångligare för det privata näringslivet där hittills fyra av fem jobb har skapats av sig själva.
Socialdemokraternas huvudargument mot regeringens politik (oavsett område) är att den är misslyckad. Eftersom ingen vet exakt vad som påverkar vad eller hur läget skulle ha sett ut utan sänkt restaurangmoms eller dito arbetsgivaravgift för unga, så blir det mer av tro än vetande. Oavsett om man vill bevisa framgång eller misslyckande. Men om man kritiserar något för att vara misslyckat är det klädsamt att ha en egen idé.
Hittills har det varit väldigt tyst om den saken och inte blir det tydligare när LO ska hänga på i tåget.
De rödgröna talar hellre om hypotetiska risker och riskkapitalbolag än den stora oro som merparten av de 11 000 företag och 160 000 anställda i privata vård- och omsorgsföretag hyser för framtiden. Tillsammans med alla de som valt ett privat alternativ och är nöjda med det.
Med tanke på all politisk S-propaganda som under åren pumpats ut från LO och nu accelererar till en ren symbios, blir reaktionerna gentemot de företagare som öppet oroas av konsekvenserna av en rödgrön näringslivspolitik självklart totalt orimliga.