Det Àr inte varje dag det föds nya nationer i vÀrlden, men den 9 juli hÀnde det igen. DÄ avskiljdes södra delen av jÀttelandet Sudan och bildade FN:s 193:e medlemsstat, Sydsudan. Ett land med ungefÀr lika mÄnga invÄnare som Sverige, pÄ nÄgot större yta. Sydsudan grÀnsar, utöver norra Sudan, mot Etiopien, Kenya, Uganda, Demokratiska republiken Kongo och Centralafrikanska republiken. Landet ligger mitt i Afrika och har inga hamnar.
Miljoner mÀnniskor har - direkt eller indirekt - dött för rÀtten att fÄ bilda denna stat, sÄ man fÄr verkligen hoppas att den blir nÄgot att leva för ocksÄ. Det ser inte lovande ut.
Landet blir ett av de allra fattigaste i FN, och det uppvisar alla problem som ett nyblivet afrikanskt land med ett lĂ„ngvarigt inbördeskrig bakom sig kan uppvisa: Ăverflöd av vapen, krigsherrar som Ă€nnu inte helt gjort upp om makten, förstörda byar, försummad utbildning och nĂ€stan ingen administration utanför den huvudstad (Juba) som stampats ur marken pĂ„ nĂ„gra Ă„r.
Frivilliga hemvÀndare frÄn norr, dÀr de ofta arbetat under slavliknande förhÄllanden, och flyktingar frÄn grÀnsomrÄdena mellan norra och södra Sudan spÀr pÄ problemen.
Mest olja i söder
De olösta grÀnskonflikterna med den norra arabiska delen av Sudan handlar till stor del om det nya landets pÄ kort sikt viktigaste tillgÄng, oljan. Den mesta oljan finns i söder, men det Àr norra Sudan som kontrollerar handeln och utskeppningen och sitter pÄ den raffinaderikapacitet som finns. Det tvingar fram ett samarbete om nÄgon ska tjÀna pÄ oljan, men Àr ocksÄ en kÀlla till konflikter. I princip ska oljeinkomsterna delas lika, men norra Sudan har Àn sÄ lÀnge det största utbytet av oljan. Norra Sudan har dÀrmed ocksÄ mest att förlora pÄ ett stopp i oljeflödet.
Ledarna i södra Sudan anvÀnder en stor del av oljeinkomsterna till att köpa vapen och underhÄlla sina vÀpnade styrkor (för att i ett rundgÄngsresonemang försvara oljan mot trupper frÄn norr) och lÄter det internationella samfundet stÄ för till exempel skolor och sjukvÄrd. Det Àr naturligtvis ohÄllbart i lÀngden, och man kan frÄga sig om bistÄnd över huvud taget ska ges pÄ villkor som befriar regeringar frÄn ansvar för folkets vÀlfÀrd.
MilitÀren i Afrika anvÀnds dessutom ofta för att slÄ ner rivaler om makten och hÄlla den sittande regimen under armarna, och militariseringen Àr dÀrmed ocksÄ ett hot mot demokratin. Det finns anledning att placera ut FN-styrkor för att hÄlla staterna i sÀr och minska behovet av rustningar. Etiopisk FN-trupp Àr redan pÄ vÀg till den omstridda provinsen Abyei, men behövs i princip lÀngs hela grÀnsen.
Investeringar krÀvs
OljetillgÄngarna kan visa sig vara kortlivade, och vad som behövs för att södra Sudan ska blomstra pÄ lÀngre sikt Àr en utveckling av jordbruket. Landet har förutsÀttningar att bli en av Afrikas största livsmedelsproducenter, men det krÀver investeringar och framför allt utbildning. Mycket litet odlas idag, och den boskap som betar pÄ de bördiga markerna Àr lÄgavkastande och fungerar till stor del som statussymboler och betalningsmedel. Handeln ligger i utlÀndska hÀnder.
98 procent av invÄnarna i södra Sudan röstade ja till sjÀlvstÀndigheten. De fÄr inte svikas av makthungriga och korrupta ledare, giriga oljebolag och andra hÀnsynslösa exploatörer. Inte heller av det internationella samfund som under ovanligt stor enighet varit med om att föda fram den nya staten.
Men för dagen glömmer vi tvivlen och de jÀttelika utmaningar som vÀntar landet, och hurrar för vÄrt nya FN-syskon, Republiken Sydsudan!