I går eftermiddag råkade jag bli sittande framför en repris i SVT av programmet Min sanning. Det var ett timslångt samtal med Inga-Britt Ahlenius, som bland annat kom att handla om hennes erfarenheter från uppdragen som chef för Riksrevisionsverket, som specialutredare av korruption inom EU-kommissionen och som undergeneralsekreterare för FN:s internrevision.
Så oerhört skönt med ett samhällsprogram där någon får tala till punkt, istället för att försöka hävda sig genom att höja tonläget i en rollbesatt paneldebatt. Inga-Britt Ahlenius är ju dessutom en person med intressanta erfarenheter och utrustad med en ovanligt stor portion integritet. Och hon är tillräckligt frispråkig för att våga säga intressanta saker – bland annat om korruption i Sverige.
Tyvärr var programmet det sista i en kort serie i bara åtta avsnitt. Tidigare har programmet vistats av personer som Anna-Greta Leijon, Ulf Adelsohn och Ernst Billgren. Jag hoppas det kommer tillbaka. Inte för att samtalen har varit exceptionellt bra. De har varit helt OK. Men formatet medger eftertanke och nyanser – och det är något TV behöver mer av.
Men Min sanning är ändå ett program där välkända personer pratat om i hög grad välkända saker. Samtidigt som SVT ägnar sig åt regelbundet självförhärligande så är det andra (privata) kanaler som vågar göra timslånga samtalsprogram med viktiga men mindre välkända personer som talar om mindre välkända ämnen.
Ta till exempel Thomas Gürs serie Global Axess i Axess-TV där man kunnat se intervjuer med:
Harvardprofessorn David Landes om varför västvärlden så rik och den muslimska världen så fattig.
danska tidningen Politikens chefredaktör TögerSeidenfaden om europeisk liberalismen, nationalistiska strömningar och ökade krav på integration av invandrare.
statsvetaren och kolumnisten Sahin Alpay om Turkiet i Europa.
Totalt 29 intervjuer om Europa och 16 andra intervjuer på temat "Våldets rötter"
Eller "Nyfiken på..." i samma kanal där Lotta Gröning, Johan Lundberg och Adam Cwejman i en omfattande serie intervjuat ledande svenska fackboksförfattare.
SVT har en särställning. SVT lever på tvångsuttaxerade pengar. Enligt regler som nu (kanske) gör det obligatoriskt att betala även om man saknar tv, men har en dator eller en viss typ av telefon.
Men SVT har inte monopol i Sverige på att göra television av public service-karaktär. Frågar du mig så är SVT är inte ens bäst på det.