I går lämnade Lars Isovaara sitt uppdrag som riksdagsledamot för Sverigedemokraterna. Ännu ett kapitel i historien av partiets självdestruktion.
Omständigheterna var generande.
Krogbesöket som slutade med förvisning.
Påståendet att två personer med invandrarbakgrund skulle ha stulit hans ryggsäck när de hjälpte honom efter att han ramlat omkull.
Ryggsäcken som låg kvar på krogen.
Utfallet mot riksdagsvakten med invandrarbakgrund. Grisljuden som utstöttes.
Sverigedemokraternas riksdagsgrupp tycks vara full av självmedicinerande bitterhet, vanföreställningar och dålig impulskontroll. När Isovaara försvinner ersätts han av den förtalsdömde 24-åringen Markus Wiechel. Så det är ju inte givet att den nya laguppställningen är säkrare än den gamla.
För den som har minsta respekt för den representativa demokratin borde Sverigedemokraterna vara ett ovärdigt alternativ. Vilket tyvärr inte hindrar att Sverigedemokraterna nu, efter den senaste tidens kriser och pinsamheter, när 8,6 procent i väljarstöd i TV4/Novus mätning. Det finns säkert någon smart förklaring till att det kan bli så. Men jag har svårt att finna någon som inte gör mig deprimerad.
Men låg är säkert också Jimmie Åkesson, opinionssiffrorna till trots. Skandalerna verkar inte skada partiet, men Åkesson måste ändå åtminstone se ut som om han lever upp till sina löften om nolltolerans mot rasism. Löften som han nog hade dröjt inför, om han bara hade blickat ut över sin riksdagsgrupp och gjort en uppriktig skattning av vad de kunde tänkas ta sig för. Löftena om intern renhållning riskerar nu att förvandla hans riksdagsgrupp till en dokusåpa där deltagare som försvinner ersätts av nya trasiga själar.
Någonstans i bakhuvudet gnager säkert också misstanken att väljarna, när valdagen väl närmar sig, kanske kommer att behandla sin egen rösträtt med större respekt än nu. Det är trots allt skillnad på opinionsmätningar och att stå framför valurnan. Hoppas jag.