För ett år sedan valde Sverige, Norge, Nederländerna och Storbritannien att för första gången tillsammans tvångsutvisa människor till Irak. Det chartrade flyget lyfte från Arlanda och lämnade efter sig massiv kritik från FN och flera tunga människorättsorganisationer. Europadomstolen hindrade på ett högst ovanligt sätt flera utvisningar från att verkställas och Iraks migrationsminister, Dendar Najman, uttalade sig mot tvångsutvisningarna. Den irakiska rättsstaten är nämligen fortsatt svag. De flesta irakier litar till sin klan, eller till milisen, för skydd - men många, inte minst minoriteter, har inget säkerhetsnät.
Debatten hölls vid liv under lång tid. Den eldades på av UNHCR:s uppgifter om irakier som utvisades till Bagdad och tvingades fly igen - några försvann, andra fick asyl i grannländer. Ändå förändrades inte den politiska inställningen, inte heller Migrationsverkets. Tvångsutvisningarna fortsatte ungefär var tredje vecka - den senaste genomfördes i onsdags.
Det är mycket underligt att kritik från FN:s flyktingorgan viftas bort och underordnas nationella bedömningar. Det var rimligt att Sverige fick kritik när vi som enda EU-land utvisar kristna till centrala Irak, och det är orimligt att vissa länder ser solklara skyddsskäl där andra inte ser skuggan av en chans till asyl. FN:s flyktingkonvention fyller 60 år i år. När den skrevs, efter andra världskrigets slut, var den en stor seger för ciwvilisation och humanitet. Kanske kunde den firas genom lite konsekvens?