I tisdags, på väg hem från lammklippningsturné på norra Gotland, stannade jag till i Visby för att något ta del av Almedalsveckan. Det är säkert fler gotlänningar med mig som dras med lite dåligt samvete att vi inte utnyttjar tillfället bättre när det nu bjuds på så mycket seminarier och annat men för många av oss är också sommaren en väldigt arbetsintensiv period. Jag fick i alla fall lyssna på statsministern (Är det bara i Sverige som en statsminister eller motsvarande väldigt familjärt omtalas vid förnamn eller enbart efternamnet?).
Talet mjukade upp mina av lammklippning stela leder och muskler. Fredrik berättade om sina intryck från arbetsplatser i Sverige. Han tecknade en varm bild av hur viktiga alla människor är som jobbar i hemtjänstens nattpatruller och hur välfärdens arbetare, som annars inte tillhör samhällets "high and mighty", faktiskt är de som håller samhället igång. Jag väljer att tro att han talade från hjärtat och menade det han sa.
Budskapet blev också en bra motbild till andra bilder jag haft av svenskt arbetsliv på sistone. Som trendspaning brukar jag studera våra sommargotlänningar, de med lite mer pengar och helt andra jobb än vad vi har. Ett känt faktum är ju att det är den urbana övre medelklassen som sätter trenderna och i mångt och mycket har tolkningsföreträde kring åsikter, smak och stil.
I år har det gått upp för mig att alla mina bekanta, i alla fall alla män, har avslutat arbetsåret med att ha varit på konferens. Inte på konferens i Tranås eller så utan en har varit i Japan, en annan i San Fransisco och en tredje har för vilken gång i ordningen varit i San Diego! Värstingen av dom alla (en kusin till mig) ska till så många av världens hörn sista veckan innan semestern bryter ut så att frun som redan befinner sig i familjens sommarhus med barnen inte riktigt vet var han befinner sig!
Ur ett kulturhistoriskt perspektiv tolkar jag de här konferensresorna till fjärran orter som vår tids makt och statusmarkörer. På 1600-talet hade greven större plym i hatten än ryttmästaren. När jag ändå hade de här historiska parallellerna i huvudet när jag gick där i almedalsvimlet så kom jag in på tanken att Almedalsveckan kanske är mer som Medeltidsveckan än vad Medeltidsveckan försöker vara. Och nej, då är jag varken ironisk eller sarkastisk.
Som jag tänker mig ett medeltida stadsliv så var det bullrigt, färggrant, burleskt, mångkulturellt, skräpigt, dynamiskt och med en positiv omskrivning, spontant organiserat. Det här passar min personlighet och uppenbarligen trivs väldigt många andra också. Likväl så får veckan varje år kritik för att vara ytlig, för medial, för en massa annat som till exempel att det konsumeras för mycket alkohol.
Det verkar vara som att alla vi andra tycker att de här ordningsministrarna egentligen har rätt. Det är de som har tolkningsföreträde. Egentligen ska Sverige och svenskarna inte se ut så här och bete sig så här. Almedalsveckan utgör ett undantag. Den utmanar en del av vår invanda identitet som ordningsamma, rationella och lite tråkiga. Och det tycker jag är helt fantastiskt bra!
In vino veritas.