Mycket har sagts om polisinsatsen vid 22 juli-attentaten i Norge. I torsdags avgick den norska rikspolischefen. Tyvärr har den föredömliga norska sjukvårdsinsatsen kommit i skuggan av detta. Inte minst är detta tråkigt för att det här finns mycket för Sverige att lära. En färsk granskning från Socialstyrelsen visar nämligen att vårt gamla broderfolk ligger hästlängder före oss när det gäller såväl regional sjukvårdssamordning som välfungerande ambulanshelikoptrar. Faktorer som gjorde stor skillnad den där ödesdigra dagen.
I Sverige finns det sju ambulanshelikoptrar, upphandlade av vissa landsting. Någon nationell samordning av helikoptrarna finns inte. De flesta saknar också läkare som standardbemanning. Förvisso har även Försvarsmakten och Sjöfartsverket helikoptrar, men dessa saknar helt sjukvårdsberedskap, konstaterar Socialstyrelsen.
Annorlunda är det i Norge. Där är all ambulanshelikopterverksamhet samlad i en organisation, som ägs gemensamt av de fyra statliga sjukvårdsområdena. Det finns 12 helikoptrar, 9 flygplan och dessutom 6 militära helikoptrar som kan sättas in. Allt under nationell samordning. Även om en större andel av Norges befolkning än Sveriges är svår att nå snabbt landvägen talar det sitt tydliga språk. Att Sverige skulle klara att snabbt samordna sina helikoptrar vid en större katastrof framstår som minst sagt osannolikt.
Socialstyrelsen konstaterar också att Norge är ett föredöme när det gäller samordning av sjukvården inom respektive region. När bomben exploderade i regeringskvarteret kunde de med lättare skador enkelt hänvisas till primärvården. I Sverige hade de på de flesta håll tagits till akuten tillsammans med dem med livshotande skador, konstaterar Socialstyrelsen. I Norge gjorde uppdelningen att de som verkligen behövde akutvård genast också kunde få det.
Mest oroande är kanske ändå Socialstyrelsens korta konstaterande att någon nationell utredning av den nationella traumaberedskapen aldrig har skett i Sverige. Oslo universitetssjukhus hade en färdig plan för hur vårdinrättningarna i regionen skulle fördela bördan vid en stor katastrof, till exempel genom att överföra intensivvårdspatienter. De svenska universitetssjukhusen "skulle kunna få ansvaret för att upprätta liknande planer", skriver man, lätt alarmerande.
Självklart finns det katastrofberedskap i Sverige också. Inrättandet av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap i kölvattnet av tsunamikatastrofen visar att man tar frågorna på allvar. Men nog finns det en hel del att lära av Norge?
För kan ett terrorattentat inträffa i Norge kan det inträffa i Sverige. Då räcker det inte att ha samordnare och rekryteringsplaner. Man måste ha både en och två välövade planer som kan sättas i verket omedelbart. Socialstyrelsens granskning väcker också allvarliga frågor om sjukvårdens organisation i Sverige, där i princip alla insatser är organiserade på landstingsnivå. Kanske är tiden mogen för insikten att avancerad akut- och specialistsjukvård är en nationell angelägenhet.