Att utse Årets svensk är inte lätt. Det visade SVT:s Rapport som började med det i mitten av 80-talet. Exempelvis Refaat El-Sayed (1985) och Hans Holmér (1986) visade sig i efterhand vara inte helt klockrena val. Den som på grund av ålder eller ungdom inte minns vilka de är och vad de gjorde måste jag tyvärr, på grund av utrymmesskäl, hänvisa till andra källor.
Efter 1988 (Ebbe Carlsson) gav Rapport upp. Radions Efter tolv plockade upp stafettpinnen från golvet 1997 och höll ut till 2003. Efter tolv lyckades väl bättre än Rapport, även om man senare fick anledning att ångra Ludmila Engquist (1999) som ertappades med doping 2001.
Sedan 2006 är det tidskriften Fokus som utser Årets svensk. Fokus har klarat uppgiften bäst hittills, tycker jag. De tre utsedda 2010 till 2012 är – i kronologisk ordning – Robyn, Christopher Kullenberg och Jonas Gardell.
I går utsågs Årets svensk 2013. Och valet föll på någon som enligt min mening är oerhört välförtjänt. Grundaren av Centrum för rättvisa Gunnar Strömmer.
Centrum För Rättvisa är en organisation som jag själv funnit anledning att skriva om tidigare. Bland annat i en ledare från FRA-striden i augusti 2008. FRA-lagen är ju högaktuell i dessa dagar. Jag skrev då:
"Centrum för rättvisa, organisationen som anmält FRA-lagen till Europadomstolen, fortsätter att försöka få regeringen att besinna sig. I en debattartikel i Svenska Dagbladet i går jämför Clarence Crafoord och Gunnar Strömmer FRA-lagen med den brittiska signalspaningslag som Europadomstolen nyligen fällde. De listar då tio punkter, tio krav som lagen måste leva upp till för att vara förenlig med Europakonventionens skydd för de mänskliga rättigheterna. FRA-lagen lever upp till kraven på EN punkt. Av 10!
Då fastslår ändå bara Europakonventionen ett minimum av hur stater förväntas behandla sina medborgare. Så svagt är medborgarnas skydd mot övergrepp i FRA-lagen."
När det gäller FRA-lagen, som Centrum för rättvisa tagit till Europadomstolen, försöker man värna allas våra rättigheter.
Annars är det vanligare att Centrum för rättvisa på juridisk väg värnar enskilda utsatta medborgares rättigheter. Det kan handla om övergrepp från stat, kommun eller myndigheter – som när kommuner försöker tvångsinlösa någons hem för att överlämna marken till ett företag. Det förekommer. Alltför ofta.
Ett uppmärksammat fall på Gotland var när ett lokalt företag i måleribranschen hamnade i konflikt med Målareförbundet, som försökte tvinga fram ett kollektivavtal. Centrum för rättvisa tog sig an företagets sak och jag skrev då, i januari 2011:
"Centrum för rättvisa tillhör mina hjältar. Det är en organisation som på juridisk väg värnar enskildas rättigheter. De
tar strid med exempelvis stat och kommun, fack och arbetsgivare och universitet och högskolor. Det är svårt att för privatpersoner att hävda sin rätt mot Sveriges monolitiska maktkolosser. Här gör Centrum för rättvisa en jätteinsats och använder lagen mot makten."
Att på legal väg hävda sina rättigheter mot övermakten är ingen stark svensk tradition. Men möjligheterna har definitivt ökat i och med att Sverige anslutit sig till Europakonventionen och EU-rätten. Vilket Centrum för rättvisa framgångsrikt demonstrerat under blott elva år sedan starten 2002.