I en intervju med tidningen Land lantbruk påstår finansminister Anders Borg (M) att det svenska produktionsjordbruket är dödsdömt.
Hur han kan uttala sig på detta vis – inte minst i valtider – är förbluffande. Bara genom att påstå något sådant torde han ha förlorat många bönders och lantbruksvänners röster.
I stället bör förädlingen höjas och satsningar göras på lokalproducerat och högkvalitativt kött, menar Borg. Och visst är det klokt att satsa på detta, liksom att underlätta gårdsförsäljningen, vilket underlättar verksamheter på landsbygden, som ofta är knutna till mindre gårdar. Men om detta är den viktigaste prioriteringen innebär det att Sverige på sikt kommer tvingas att importera den stora majoriteten livsmedel. På samma sätt kommer det fina köttet att bli en lyxvara för dem som har råd. Det verkar dock inte bekomma finansministern.
Att göra sig beroende av kinesiska leksaker är en sak, men att utlokalisera sin matförsörjning till andra länder någonting helt annat.
Det skulle visserligen vara fullt möjligt att importera all mat till Sverige – så länge maten utan avbrott fortsätter att levereras till matbutikerna. Den globala handeln fungerar genom en ytterst effektivt infrastruktur, vars baksida är att den är känslig. Problem och konflikter på andra sidan jordklotet kan innebära att de svenska köttdiskarna gapar tomma inom någon vecka, vilket betyder hungrande människor med allt vad det innebär.
Att utsätta svenskt lantbruk för internationell konkurrens vore inget problem om konkurrensvillkoren var likvärdiga. Men anledningen till problemet med den svenska fläsknäringen, liksom svårigheten att konkurrera med andra länders matindustri, är att den svenska är uppbyggd på helt andra lagar och förordningar.
Det är inte endast de höga skatterna som försvårar för de svenska bönderna. Även det faktum att lantbrukare i många EU-länder helt enkelt struntar i direktiv liknande grisdirektivet som kom förra året, ställer naturligtvis till det för svenska bönder.
Som om inte detta vore nog gör många svenska matbutiker rejäla påslag på det svenska köttet; pengar som inte hamnar i böndernas fickor. Det tyder dock på att många är beredda att betala för högkvalitativt kött trots en viss kostnadsökning. Problemet är att majoriteten av det importerade köttet hamnar i korvar och färdigmat, där många av konsumenterna inte har tid eller ork att titta. En tydligare kvalitetsmärkning skulle här göra en stor skillnad.
Men finansministern har dock rätt: det svenska lantbruket kanske inte är dödsdömt, men går en svår framtid till mötes. Om det ska överleva krävs en medvetenhet hos konsumenterna och inte minst att staten ser till att hindren för böndernas verksamhet försvinner. Alternativet är att äta billigt kött till priset av antibiotikafyllda och vanvårdade djur.