Schweizarna är ett otroligt folk som kan rösta om allt och rösta nej till inköp av JAS Gripen. Tänk om folket i Sydafrika hade fått rösta om vatten och bostäder för 70 milliarder i stället för JAS 1999. I Hällefors fick man när bruket las ner som ersättning en designskola, designmuseum och parker med Millesskulpturer men sa att man inte kunde äta konst. I Sydafrika hävdar man att man inte kan äta vapen. Trots detta tryckte Sverige på ett fattigt land som ännu inte funnit sin form av lokal demokrati, en jätteaffär med mutor involverade och utlovade jobb som aldrig genomfördes.
Nu femton år senare, utfrågas förre presidenten Thabo Mbeki av en kommission om sin roll i beslutet att köpa vapen som ingen idag säger sig behöva. Han tillfrågas också om han vid den här tiden ansåg att landet hade råd med dessa vapen. I en biografi om Mbeki, skrev författaren Mark Gevisser ”Mbeki förstod riskerna i anslutning till vapenaffärerna men beslöt att de riskerna var nödvändiga.”
Vem bryr sig nu? Som svensk i Sydafrika fick jag i början på 1990-talet veta att jag drivit Sydafrika till ett tillstånd av tredje världen genom Sveriges kamp mot apartheid. Nu blir jag ständigt påmind om att jag som svensk har sålt JAS Gripen till ett land som var i stort behov av infrastruktur i de svartas hemländer och jobb. Och mutorna som alla är bekanta med blir jag ständigt varse. I Sydafrika är alla jag möter övertygade om att mutor från SAAB finns gömda i en stiftelse i Sverige och med jämna mellanrum slussas in i landet. Hur skulle president Zuma kunna hålla fyra fruar och 21 barn om han inte fick pengar någonstans ifrån samtidigt som han blev sparkad som vicepresident under Mbekis ämbetstid.
I stället för att ställas till svars i domstol, Zuma har hundratals åtal hängande över sig, utropas han till president. Det skriver Max du Preez, journalist, i en nyutkommen bok.
Vi är så naiva i Sverige. Glömmer snabbt att outgrundliga vägar upprättades för att smuggla pengar till ANC och motståndsrörelsen inom och utom Sydafrika. Pengar som gick till kampen men också hamnade i egna fickor. Det framkom vid förhören i Sanningskommissionen. En del befäl i ANC:s militära vinge i Zamiba levde gott medan fotfolket fick lida. Det blev en vana att ta emot pengar och en chock när ANC-ledningen fick vetskap om att bidragen skulle upphöra samtidigt med Nelson Mandelas befrielse.
Det sägs att en miljard i mutor har betalats ut. SAAB påstår att man inte finns med i bilden. Men det finns tendenser vi måste förhålla oss till i framtida bistånd som alltmer arbetar med näringslivet. Det handlar om ökade klyftor. En tydlig tendens idag är kampen mellan samhällsformer som etnicitet, religion och demokrati. Finns det inte välfungerande stater, statlig revision i biståndsländer eller förvaltningskultur och en oberoende kontroll, finns där i stället utrymme för löpande korruption.
Alla nekar till korrupta inblandningar, men vad är det som säger att Sverige i vissa lägen fortfarande inte utnyttjar de kanaler man byggde upp under apartheidtiden för att slussa pengar till befrielserörelser. Då en god sak. Men i nutid…vad vet vi?