Så var det bestämt. Svenska folket är trött på Alliansen. Valet är avgjort och en intensiv valrörelse för alla politiska läger återgår nu i den enkla vardagslunken. Vad som kan utläsas av valresultatet är kortfattat att svenska folket underkänner Alliansens politik men ganska otydligt röstar ja till de rödgröna. Vad som är än mer tydligt är att missnöjet i samhället verkar ha växt kausalt under de fyra senaste åren och därför har nu Sverigedemokraterna marscherat fram och mer än dubblerat sitt stöd gentemot förra valet.
Såklart är det en skrämmande och oroande utveckling vi ser, likt den i Tyskland i början på 1930-talet. Vad som därav är värt att säga också är att svenska folket har röstat på ett parti med rötter i efterkrigstidens svenska fascist-rörelse, i så hög utsträckning att flera våldsbrottsdömda kandidater nu kommer in i riksdagen och på riksnivå får sprida sitt hat och sin fientlighet gentemot utlandsfödda, HBTQ-personer med flera.
Visst, vi är väldigt många som inte röstade på Sverigedemokraterna, cirka 87 procent, men deras framfart är inget vi ska marginalisera och tala tyst om. Vi ska inte sörja, vi ska organisera oss. Kampen fortsätter. SD:s frammarsch är en konsekvens av den senaste tidens förda ojämlika och orättvisa splittringspolitik där solidariteten blivit svagare och egoismen starkare, där de starka har kunnat ta för sig och de svaga har fått ta skeden i vacker hand.
Vad som nu är mer oklart är hur Stefan Löfven ska kunna svetsa ihop en riksdagsmajoritet. Att Vänsterpartiet uteslöts mindre än ett dygn efter valet ifrån regeringssamarbete, det tycker jag är mer än bedrövligt.
Vad vi dock ska komma ihåg är att Löfven förmodligen gjorde det för att kunna gå över blockgränsen och söka majoritet i riksdagen ihop med Centern och Folkpartiet. Visst är det bra att man vill bryta den fördummande blockpolitiken, men om det ska bli någon förändring i Sverige måste Stefan Löfven och den nya regeringen ha en någorlunda tydlig vänsteragenda att gå efter.
Om sedan Centern och Folkpartiet kommer sätta sig ner och tjura med Alliansen eller om man faktiskt är beredd att ta ansvar för Sverige, det får den närmaste tiden utvisa. Jag skulle dock föredra det senare, och då i form av ett riksdagssamarbete. Det är därför väldigt bra att Löfven och partiet avvisat scenariot om att ingå i regering med de liberala mittenpartierna.
Sverige ska inte ha fler borgerliga ministrar helt enkelt, det är väldigt bra. Vänsterns tid att styra är inne.