Svenska folket höll oss utanför krisen

Politik2013-09-25 05:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.

Det är nu tio år sedan svenska folket i en folkomröstning sa klart nej till EMU-medlemskap.

Bara 42 procent röstade då ja trots att den dåvarande statsministern Göran Persson, moderatledaren Bildt, Folkpartiets ledning, Kristdemokraterna och näringslivets toppar stred som djur för ett ja. I riksdagen var 80 procent av ledamöterna på ja-sidan och näringslivet satsade mellan 500 miljoner och en miljard kronor på en ja-kampanj. Inom ja-partierna och näringslivet ven piskorna mot dem som inte ställde upp på ja-sidan.

Med facit i handen ser vi nu resultatet. Svenska folkets bedömning var totalt överlägsen maktelitens. I sin kamp för ett ja satte KD-ledaren Alf Svensson hela sin prestige på spel när han klokt sa att vi skulle dra lärdom av länderna som var med i EMU. Han visste nog inte hur sannspådd han skulle bli.

Värsta krisen sedan 30-talet

Euron har blivit århundradets särklassigt största ekonomiska misstag. Den har gett Europa den värsta krisen sedan 30-talet. I många länder har tillväxten varit kraftigt negativ, arbetslösheten blivit tvåsiffrig, ungdomsarbetslösheten omfattar bortåt halva ungdomskullarna, välfärden raserats och alla som kan försöker emigrera.

Hela ungdomsgenerationer får sin framtid förstörd samtidigt som de aktiva åldrarna tvingas leva i otrygghet och med sänkt standard och de äldre ser sina förmåner konfiskeras. Tron på demokratin som styrelseform raseras och så kallade expertregeringar tar över medan fascistliknande partier i valen går kraftigt framåt.

I många länder verkar det också vara tabu att diskutera krisen på grund av att det ständigt är val någonstans, just nu i Tyskland.

På ytan försöker också svenska politiker tona ned krisen. Man hänvisar till olika räddningspaket och att tillväxten i många länder inte längre sjunker lika snabbt eller att arbetslösheten ökar långsammare. Men detta är en skenbild.

Rädda bankerna

”Räddningspaketen” har främst syftat till att rädda de rikare ländernas banker som länge eldade på kriserna i andra länder. I stället för att de ansvariga bankerna och dess ägare och ledningar och andra långivare betalade notan har Svarte Petterskulderna nu hamnat hos staterna och därmed hos Europas skattebetalare. Och när det gäller tillväxt och man befinner sig på botten är det svårt att sjunka djupare.

Verkligt illavarslande är den förnöjsamhet som politiker och marknader verkar inta trots att ungdomsarbetslösheten i många länder fastnar kring 50 procent.

Krisen finns definitivt kvar och krisländerna kommer aldrig att kunna betala igen sina skuldberg. Hade krisen mötts av tidiga skuldnedskrivningar som drabbade bankerna och deras ägare men hållit uppe en hygglig tillväxt i ekonomerna hade den kunnat bli mycket mildare. Nu finns inga smärtfria lösningar och euroområdet kommer att spricka på det ena eller andra sättet.

Så tack svenska folk som misstrodde sina mindre kompetenta ”ledare” och höll oss utanför detta kriselände. Folkomröstningar verkar vara bättre för riktigt stora beslut än att låta politiker bestämma. Särskilt för beslut som var så oåterkalleliga som att för evigt avskaffa kronan och vår riksbank.

Men bilden är inte entydig. Sedan 2003 har det nästan varje år varit en solid nejmarjoritet i befolkningen. Men två undantag finns, varav det ena var i april 2009 då finanskrisen var som djupast. Hade folkomröstningen råkat ske då kunde olyckan varit framme och det blivit ett ja.

Räddade jobb och företag

Det paradoxala var att just i april 2009 hade vi den maximala fördelen av att vara fria från euron - vår riksbank hade jättesänkt räntan och kronan hade fallit kraftigt och detta räddade minst 50 00 jobb och är orsaken till att våra företag och jobben klarade krisen mycket bättre än andra länder.

Så folkomröstningar är inte automatiskt det bästa. I stället är det nog så att eftersom vi aldrig kan förutsäga framtiden ska vi heller aldrig binda upp oss för att för evigt ha en viss ekonomisk politik eller ge bort den till utomstående.

Skatter, pensioner, barnbidrag etcetera kan och ska vi kunna ändra själva när det passar men det måste också gälla räntor, växelkurs och budgetregler! En sant flexibel ekonomi är en där vi själva har beslutanderätten över alla viktiga poliska beslut.