Att svängdörrarna mellan politik och PR i Sverige redan länge varit öppna som en bred ladugårdsdörr är en problematik värd en seriös diskussion.
När Socialdemokraterna förlorade valet 2006 försvann många socialdemokrater, däribland näringsminister Björn Rosengren, statsminister Göran Persson, hans presschef och andra till PR-branschen. Samma trend gäller i Reinfeldts alliansregering. Statsråd och chefstjänstemän som slutar eller tvingas sluta går dit och nytillskottet regeringen hämtar in av tjänstemän och statsråd (senast jämställdhetsminister Arnholm) kommer också från PR- branschen.
Moderaternas färska kommunikationschef, Hanna Bergholm, kommer också från den branschen. Hon är en renodlad marknadsförare med ingen som helst erfarenhet av organiserat partipolitiskt arbete. Det här är tecken så goda som några på att 2013 mycket väl kan bli året då PR och politik växte samman till en hybrid som aldrig förr, en ny maktägarklass där den som saknar sådana symbiotiska erfarenheter icke göre sig besvär på den politiska arenan bland statsråd och politiska chefstjänstemän.
En ny maktklass
Denna nya maktägarklass växlar ledigt, utan någon som helst karenstid, mellan politik och olika lobby- och påverkansuppdrag, oftast också betalda av hemliga uppdragsgivare.
Statsråd, gamla som nytillträdda, har rätt ofta arbetat för företag som vi långt ifrån alltid får veta vilka de är. Statsråd som sedan i regeringen är med och fattar beslut om avregleringar av offentliga välfärdstjänster och annat liknande, där de privata företagen kan tjäna miljarder i “säkra” skattefinansierade tjänster och entreprenader av olika slag.
Sedan kan statsråden efter avslutad politikerkarriär städslas på nytt av välfärdstjänstkoncerner eller centrala branschorganisationer samt av olika storföretagen som anser sig ha nytta av deras nätverkskontakter.
När marknadsförare och PR-nissar börjar chefa över också den politiska kommunikationen spelar traditionellt politiskt organisations- och beslutsprocessande en allt mer undanträngd roll. Desto viktigare blir riggandet av och resultaten från fokusgrupper och väljarpaneler av olika slag.
I den politiska organisationen mödosamt framdiskuterade frågor och förslag som inte redan accepterats av prioriterade målgrupper får svårt att vinna gehör hos partiledningarna. Regeringskansliet och kommunernas kanslier stöps om och strömlinjeformas mer och mer till renodlade kommunikationsavdelningar, som i likhet med näringslivet främst har att förklara vad man redan åstadkommit och allt mindre handlar om visioner. Därest de nu inte inryms i snäva, näringslivsinfluerade affärsplaner och marknadsföringsmål.
Förklaring i stället för debatt
Och följden? Jo, politiken reduceras allt mer till att bli en fråga om förtroende för ledningen och dess vägval och allt mindre om problematisering och olika sakpolitiska förslag och lösningar.
Moderaternas färska kommunikationschef har i sina inledande uttalanden beskrivit det just så, att hennes arbete främst handlar om att ”förklara vad det är vi faktiskt åstadkommit”, som regeringens olika skattesänkningar med jobbskatteavdraget. Alltså vinna förtroende för det man redan gjort. Däremot allt mindre om vad man faktiskt skulle vilja göra om man fick väljarnas förtroende på nytt.
Sedan ska detta förklarande budskap finjusteras efter olika målgrupper så att “rätt” målgrupp nås utifrån vad den ena eller andra fokusgruppen råkat tycka. I hårt silad form handlar det om att fokusera allt kraft i kommunikationsarbetet på att etablera en bild med hjälp av enkla, okomplexa “fakta” (oftast hårt vinklade). ”Jobbskatteavdraget har gett dig en extra månadslön i fickan”, och sedan inte redovisa alla försämringar som sämre och dyrare a-kassa, försämrad sjukförsäkring, mindre resurser till komvux och rehab etcetera.
Eller att just jobbskatteavdraget är den enskilda skatteförändring som, enligt Riksdagens utredningstjänst, kraftigast ökat inkomstklyftorna mellan kvinnor och män. Fakta här är att sedan 2006 har skillnaderna mellan mäns och kvinnors nettoinkomster ökat 40 procent. Eller när man trixar bort att sysselsättningsgraden, andelen vuxna i arbete, faktiskt inte ökat alls sedan 2006 och att långtids- och ungdomsarbetslösheten nu är flerdubbelt högre än den var 2006.
Behövs medlemmarna?
Sånt problematiserande av en tämligen komplex verklighet har man inte råd med när ett politiskt parti ska bygga förtroende och etablera sitt varumärke gentemot olika utvalda målgrupper i väljarkåren. Allt som andas ideologi och viktiga samhällsproblem, massarbetslösheten, klimatfrågan, våra allt sämre skolresultat etcetera, som är i behov av trovärdiga lösningar, kommer då i andra hand. Det blir i bästa fall en fråga om röstmaximering i en valrörelses slutskede
Hela problemkomplexet kokar ner till om vi har skäl att oroa oss för hur det går med demokratin och om de politiska partierna alls behöver några medlemmar utöver de som redan har eller hoppas på att få ett “politiskt jobb” (uppdrag börjar snart bli fel ord i det här sammanhanget). Ett uppdrag/jobb som man sedan kan trampolinera sig vidare ifrån till något lönsamt knäck i PR-branschen.