Innan Mario Monti för drygt ett år sedan blev regeringschef i Italien var han i Sverige mest känd för att han år 2000 stoppade en fusion av lastbilstillverkarna Volvo och Scania. Monti var då EU-kommissionär för konkurrensfrågor. Han hävdade att fusionen innebar en alldeles för stark ställning på ett antal nationella marknader, i Sverige 93 procent av försäljningen.
Sverige påpekade att när nu EU är en gemensam marknad borde andelen där vara avgörande.
Monti vann.
Sverige har alltså ingen anledning att hysa några varmare känslor för denne principfaste, familjekäre och fromt katolske arbetsmyra.
Men i Italien och i EU hälsades han i fjol som ”Super-Mario”, han som skulle kunna återge Italiens regering respekt inåt och utåt.
Hösten 2011 oroade sig långivarna för att Italien skulle hamna i samma läge som Grekland, oförmöget att hantera sina skulder. En stor del av problemet var premiärminister Silvio Berlusconis person. Till sist avgick denne. Parlamentet gav Monti i uppdrag att till april 2013 lösa den akuta krisen och inleda reformer.
Efter att ha förlorat stöd i parlamentet tänker han nu avgå, snarast.
Något tidigare än tänkt ersätts alltså Montis tjänstemannaregering av en som framgått ur ett val.
Frågan är sedan vilken politiken blir, i vilken mån sansade krafter förmår hävda sig när olika slags populister och extremister säger att Italiens och EU:s ekonomiska bekymmer kan lösas på annat sätt än genom besparingar och mera djupgående förändringar.
Monti har även i svenska medier kallats icke folkvald, alltså ett exempel på hur EU:s sätt att hantera sina problem drabbar inte bara ekonomiskt utan även skulle undergräva demokratin. Men, påpekar Stefan Olsson på tankesmedjan Fri Värld, Monti är lika folkvald som Norges statsminister Jens Stoltenberg. Denne är utsedd till statsminister av kung Harald och godkänd av stortinget. Monti utsågs till premiärminister av president Giorgio Napolitano och godkändes med överväldigande majoritet av parlamentet i Rom.
Förre premiärministern Silvio Berlusconi söker comeback. Man kan ju hoppas att italienarna tröttnat på honom, men vem vet. De har ju flera gånger gjort honom till regeringschef.
Om Berlusconi ses som politisk pajas är Beppe Grillo en riktig narr. Han är professionell komiker, och omtyckt i opinionsmätningarna. Tyvärr är budskapet mera protest än praktisk politik.
För ögonblicket tycks främsta hoppet om en rimlig politik fästas vid den vänster som samlas i ”Demokratiska partiet”.
Kanske var förhoppningen bland Italiens politiker att Monti skulle lösa problemen åt dem.
Det finns ju en historisk förlaga – Cincinnatus.
I det gamla Rom kunde all makt i ett krisläge överlämnas till en allmäktig diktator. Två gånger kallades Cincinnatus till diktator. Han löste uppgiften och blev bonde igen. Den politiska ordningen återgick till det normala.
Cincinnatus blev idealbilden av en romersk medborgare.
Monti har inte löst problemen, bara börjat. Hans makt har varit begränsad. Men onekligen har han erbjudit italienarna en måttstock med vilken de kan mäta andra aktörer på Italiens politiska marknad.