Runt om på den gotländska landsbygden har människor i alla tider tagit saken i egna händer.
Behövs det en samlingslokal?
Då bygger vi en bygdegård.
Behövs det boende? Vi bildar en förening och bygger lägenheter.
Man håller efter i ängen och längs stränder och i naturreservat. Bevarar bygdens historia i såväl böcker som genom att vårda platser och fastigheter.
Ibland behövs det nån form av stöd från samhället för att utföra denna samhällsnytta. Många av bostadsrättsföreningarna som byggdes för ett antal år sedan fick kommunens stöd i form av borgensåtaganden. Åtaganden som kommunen av princip inte längre går in i.
Det kan handla om att erbjuda service och underhåll eller ekonomiska bidrag till olika föreningar.
De senaste dagarna har vi kunnat läsa i GT om hur olika aktörer på landsbygden inte ens får information om förändringar som berör dem. Man får inte svar på telefonsamtal eller mejl. Förslag om alternativa lösningar ignoreras.
Tekniska nämnden förväntas fatta beslut om att dra in sop- och latrintömningen i Sandhamn och på flera andra badplatser.
Detta ska totalt spara 100 000 kronor.
Stranden i Sandhamn har utvecklats och rustats genom ideellt arbete med ekonomiskt stöd från länsstyrelsen och Havs- och vattenmyndigheten. Nu tänker regionen dra in den avgörande servicen vilket gör att detta arbete till stor del är ogjort.
Sandhamns strandsällskap har skickat egna förslag på lösningar till sex (6) olika personer på förvaltningen. Ingen svarade.
Beslutet drabbar också serviceanläggningen vid Djupviks hamn.
Här har regionen satsat stora belopp för att vara med och bygga upp anläggningen.
I gårdagens GT kunde vi läsa att ”Totalt har regionala så kallade 1/1-medel om 600 000 kronor satsats på Djupviks hamn och strand; utöver 350 000 till själva servicehuset även en kvarts miljon för muddring till segelbåtsdjup”.
Nu riskerar man att tvingas stänga anläggningen för att regionen vill spara 10 000 kronor på att dra in driftsbidraget.
Var och en nämnd ser till sitt. När kraven på att spara vilar tungt över politikerna försvinner såväl helhetstänk som konsekvensanalys.
Att det handlar om småpengar i regionens totala budget spelar ingen roll när vart och ett litet belopp kan bidra till att nå upp till det krav man har på sig.
Men det går inte att jobba så här. Det går inte att först satsa hundratusentals kronor och sen inte värna sin investering. Det är inte att spara pengar, det är att slösa bort pengar.
Framför allt går det inte att ha olika måttstock för landsbygd och stad.
Här drar man undan benen för ideella och viktiga landsbygdssatsningar medan miljoner investeras i ett reservat på gångavstånd från staden. En investering som kostade tre miljoner kronor och har en årlig driftskostnad på 300 000 kronor.
Eller finns det besparingskrav även på drift och underhåll av Södra Hällarna?