Häromveckan debatterade jag strandskyddet på denna ledarsida. Ett par dagar senare lyfte Gotlands Folkblads ledarskribent Ulla Pettersson (S) upp samma ämne. Det är bra. Låt vara att vi inte är överens.
Det pågår en global urbanisering. Mer än hälften av världens befolkning bor numera i städer och utvecklingen accelererar. I vårt eget närområde Europa pågår samma sak, och faktum är att Sverige är ett av de länder i Europa där utvecklingen är som brantast.
Vi som inte bor i Stockholm bör ändå vara glada åt att vår huvudstad blivit hela Skandinaviens motor. Svensk landsbygd mår bra av att Stockholm är framgångsrikt. När den globala investmentbanken Citigroup nyligen rankade världens mest konkurrenskraftiga städer fanns endast tre europeiska städer med på listan: London, Paris och Stockholm. Jag tror inte att vi fullt ut förstår innebörden att vi i tuff europeisk konkurrens utklassar städer som Frankfurt, Köpenhamn och Zürich.
Vad har då vi att konkurrera med, vi som valt att bo i glesbygd (Ja, hela Gotland bör betraktas som samma helhet)?
Ett av våra allra starkaste kort är möjligheten att erbjuda fantastiska boendemöjligheter, utan att man behöver heta Benny Andersson eller Prins Eugen. Vi kan vara generösare i tillämpningen gentemot dem som drömmer om ett kustnära boende utan att de som vill bygga nödvändigtvis är miljardärer eller kungliga.
Tyvärr är en uppenbar konsekvens med en stram tillämpning av strandskyddet att det byggs en mur mellan samhällsklasser. När det inte får skapas några nya hem blir efterfrågan på det lilla fåtalet redan existerande bostäder extrem. Och enligt läran om tillgång och efterfrågan blir då de redan existerande bostäderna svindyra.
Ulla Pettersson konstaterar mycket riktigt att ”[r]edan i dag är det ofta omöjligt för bygdens unga att köpa hus på Fårö, Östergarnslandet och Storsudret”, bara för att i nästa andetag ge sitt stöd åt den politik som driver upp priserna till skyhöga nivåer.
Istället vandrar hon längs kusten över ett öde Gotland och ”tvingas att klafsa omvägar långt upp i vattensjuka skogar, vada genom brännässlefält och leta sig fram till snåriga vadställen.” Och visst, hon tycks uppskatta det. Jag gillar själv vandringar i naturen som bjuder på utmaningar.
Men åtminstone några av de där brännässlefälten hade ju kunnat röjas och bli platsen för människors hem. Varför måste i princip all gotländsk kust skyddas från bostadsbyggande hundra meter, tvåhundra meter eller som i extremfallen Fårö, östergarnslandet och Storsudret trehundra meter?
Och om det alls görs ett undantag gäller det nästan alltid någon form av näringsverksamhet. Varför har människors privata hem en så mycket lägre prioritet än ett aldrig så viktigt företagande?
Och varför anses gamla befintliga hus längs kusten vara vackra och bidra till landskapsupplevelsen, men byggnader skapade i vår egen tid en paria?