LEDARE
Vi måste öka strandskyddet så att inte hela den gotländska kusten byggs sönder.
Lite så låter det i debatten.
Som om det finns en okänd makt som vill exploatera hela den gotländska kusten så fort tillfälle ges. Ja, som rent av redan har börjat och därför måste nu samhällets alla maktmedel sättas emot för att värna resten av kusten.
Hela den 80 mil långa gotländska kusten är fredad genom naturreservatet Gotlandskusten. Här gäller 100 meters strandskydd förutom på vissa extra skyddsvärda kuststräckor där utökat strandskydd till 300 meter gäller.
Den översyn som nu görs av länsstyrelsen verkar dock ha som mål att det är 300 som ska råda generellt istället för 100. Tänk dig att du står vid stranden och så stegar du 300 meter uppåt land, det är ganska långt. På vissa ställen är denna gräns befogad, men inte som regel utan som undantag.
På Östergarnslandet är man kritisk, liksom flera instanser som yttrat sig över förslaget. Inte bara till den utökade 300-metersgränsen utan också att det uttalat står att det ska vara mycket svårt att få dispens vilket i praktiken sannnolikt betyder omöjligt.
När man läser länsstyrelsens förslag på ändringar efter översynen av strandskyddet på Östergarnslandet ser man att på de flesta ställen man förordar ett utökat strandskydd till 300 meter ”finns det ingen exploatering”.
Precis.
Helt utan att staten tidigare behövt beslagta marken har generationer av markägare haft både kunskap och egen vinning av att leva i harmoni med sina marker. Men den nu så skyddsvärda naturen har inte skapats genom att människan inte lagt sin hand vid ägorna, tvärtom. De har skapats genom människans närvaro.
Vi har ett fantastiskt skydd av våra stränder och det ska vi fortsätta att ha. Men det är ganska långt mellan ett i stort sett generellt skydd på 300 meter och en sönderbyggd kust.
För markägarna handlar det dessutom om att få sina ägor konfiskerade i så måtto att man inte längre bestämmer över dem själv. Markerna ska skyddas men man får ingen ersättning för intrånget. För dem som genom åren vårdat och vistats på sina stränder och plötsligt inte anses klara detta, är det självklart en dubbel kränkning.
För en landsbygd som så många säger sig värna betyder varje intrång och ny föreskrift också att man får sämre förutsättningar att skapa sin egen tillvaro.
Det går att på vissa ställen tillåta en exploatering i samklang med de värden människor skattar så högt. Till exempel i anslutning till campingplatser eller i strandnära tätorter. På begränsade platser som redan är ianspråktagna kan man mycket väl bygga helt unika anläggningar, gärna en bit ut i vattnet, som till exempel en restaurang.
Det kräver medvetenhet, försiktighet och förståelse för de värden som finns.
På samma sätt som människors närvaro och samspel med naturen har skapat allt det somliga nu vill stoppa ner i en konserveringsburk för att titta på eller tillfälligt besöka. Inte leva med, i och av.