En komposteringsanläggning kan man sköta hur som helst, trodde tydligen Ragnsells. Länge hade företaget rätt.
Det krävdes uppenbarligen både lock och pock och hugg och slag för att få först länsstyrelsens och sedan kommunens tjänstemän att åka ut och inspektera. Gud vet vad läckande och medvetet utsläppt lakvatten ställer till med.
Att faktiskt och praktiskt granska sophanteringen är väl inget roligt jobb.
Däremot läggs det stor kraft och mycket tankar på var människor ska få bo, bygga och verka. De rödgröna har inlett en process där strandskyddet blir än rigorösare och mer makt läggs i länsstyrelsens händer. Och de har torgfört sina planer på att förhandla en stor del av Visbys närområde till naturreservat och "strövområde". Staden får växa i annan riktning.
Samtidigt ligger Gotlands mest förorenade plats, Södervägs brädgård i Vall, fortfarande oåtgärdad. Kreosot är ett farligt miljögift, men tydligen är saneringen inte lika viktigt som att grundligt reda ut vem som ska betala. I år efter år efter år efter år av processande. Men de boende ska få dricksvatten i provisoriska ledningar.
En extremt energikrävande industri eldar med bildäck. Samtidigt ska småförbrukare köpa och subventionera el från de vindkraftverk som förändrar Gotlands landskapsbild och kustlandskap.
Jag tycker att prioriteringen av miljöfrågor är underlig. Det läggs stor kraft på kosmetika och symbolik. Samtidigt som en komposteringsanläggning länge ostört kan förpesta landskapet och utfordra stora flockar av fåglar och andra djur med sopor.
De verkliga miljöproblemen är en mycket större fråga än om strandskyddet ska vara 200 eller 300 meter. Eller 15 kilometer.