Om inte orättvisor, diskriminering och fattigdom vore så allvarligt då vore Gustaf Hoffstedts energiska försvar för skatteorättvisor riktigt underhållande.
Inte särskilt många människor tror på att jobbskatteavdraget skulle ha märkbara effekter på sysselsättningen i Sverige. Varför skulle det bli så - ökad handel?
Men ökade inköp ger näppeligen någon märkbar ökning av arbete i Sverige, då det mesta av vad yngre familjer köper tillverkas i lågprisländer och då blir skatteavdraget närmast en ny variant av en känd banks dåliga affärer.
Om det verkligen skulle vara nyttigt för samhället med skattesänkningar, så är det konstigt att pensionärernas pengar inte är lika mycket värda. Pensionärer är förmodligen mera köptrogna i fråga om att handla Svenskt.
Hoffstedts stolthet över att ha bidragit till ökad värdighet blir närmast patetisk. Vilken värdighet tror han de känner som är sjuka, arbetslösa eller allmänt fattiga under längre tid? Vilken värdighet tror han ständig otrygghet i arbetet ger?
Och till slut, vilken värdighet tror Gustaf Hoffstedt straffbeskattade pensionärer känner?