Straffets längd inte det viktigaste
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Men samtidigt är diskussionen viktig, likaså forskningen. Det visar inte minst kriminologen Mikael Rying vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Genom att studera samtliga fall av våld mellan unga personer i modern tid har han kommit fram till att straffets längd sällan är den viktigaste faktorn för rehabiliteringen av unga våldsbrottslingar. Unga gärningsmän har ofta psykiska problem som kräver behandling, enligt Rying, men domstolar är sällan kompetenta nog att avgöra hur lång tid som krävs för en fullgod rehabilitering.
Psykologen Hugo Wallén, psykolog och biträdande institutionschef på ungdomsboendet Sundbo, menar å andra sidan att sambandet är tydligt negativt: ju längre straff, desto större risk för återfall.
På ett sätt är sambandet inte konstigt. Fängelser är nödvändiga i ett rättssamhälle, men konceptet är aningen underligt, om än tvunget. Att sätta kriminella personer tillsammans under en längre tid låter onekligen som ett dåligt sätt att få dem att lämna den gamla livsstilen, även om inga andra alternativ finns. Enligt olika källor är en klar majoritet av de svenska fångarna narkotikamissbrukare, samtidigt som antalet vårdplatser för dessa inte räcker till. Knarket flödar i svenska fängelser, den kontrollerade miljön till trots.
I den tillvaron hamnar förvisso få unga. Som tidningen Fokus visade i maj 2008 är ungdomsanstalter snarare att likna vid internatskolor omgärdade av taggtrådsstängsel än traditionella fängelser. Anstalterna ska vara så hemtrevliga som möjligt, med tv-rum och kök. Dagarna är schemalagda och strukturerade, och steg för steg ska vården bli allt öppnare under tiden som de dömda ungdomarna är intagna.
Trots de goda ambitionerna är resultaten dystra. Enligt siffror från Brottsförebyggande rådet återfaller så många som 75 procent av de dömda ungdomarna till brott efter det att behandlingen har avslutats. Den mysiga miljön räcker inte till.
Enligt många experter är själva utslussningsfasen den mest kritiska. Då är återfallsrisken som störst. Därför är den utredning som släpptes av justitiedepartementet i mars förra året om just detta kanske ett av regeringens viktigaste kriminalpolitiska initiativ.
Bland förslagen finns ökad kontroll av de utslussades miljöer under tiden precis efter frisläppandet, samt nya provtagningsmetoder för narkotikatester, som redan idag är obligatoriska under tiden då ungdomsbrottslingar slussas ut från anstalterna. Ökad kontroll är sällan en tillräcklig lösning, men kan vara ett steg på vägen. Statens uppgift slutar inte vid fängelseporten.