Gotlandspolisen hoppas på fler fartkameror på Gotland. Man tror att det ska påverka hur bilisterna kör. Och det är klart att de gör. Precis där kamerorna står.
Själv tycker jag att integritetsfrågor är viktiga. Men det känns rätt otacksamt att skriva om dem, för det är alldeles för få som bryr sig. Många verkar ha attityden att ”har man bara rent mjöl i påsen, så...”
Men det finns skäl till att vi har gardiner i fönstren och lås på toalettdörren. Alla vet naturligtvis det mesta om vad som händer i ett hem och i dess våtutrymmen. Men fönstertittare är inte populära. Få vill ha publik på muggen. Och ett samhälle utan tydliga utrymmen för privatliv är ett omänskligt samhälle.
Det är extra obehagligt när staten automatiserar övervakningen av sina medborgare. Man filmar, fotograferar och samlar in, granskar och arkiverar. Allt mer av livet lämnar elektroniska spår. Och med dagens informationsteknologi kan man snart skapa ett samhälle som har betydligt bättre koll på oss än vad Stasi hade på östtyskarna. Frestelsen att använda denna information till fler och fler syften är naturligtvis svår att motstå.
Eftersom det handlar om övervakning är fartkamerorna en fråga som åtminstone är besläktad med den omfattande elektroniska övervakning som visselblåsaren Edward Snowden avslöjade. Snowden arbetade för den amerikanska säkerhetstjänsten NSA när han för ungefär ett år sedan valde att larma om bredden och djupet i den övervakning vi utsätts för.
Han lever i dag i asyl i Ryssland, av alla platser. Av anständighetsskäl borde han få amnesti i sitt hemland USA. Vi har alla, även Snowdens landsmän, anledning att känna tacksamhet över att han offentliggjort en ljusskygg verksamhet.
I Almedalsveckan var jag på Sveriges Radions seminarium med Paul Johnson, som är brittiska The Guardians redaktionschef. The Guardian var en av de två nyhetsförmedlare som Snowden valde att vända sig till.
Det var oerhört intressant att höra Paul Johnson berätta om de första kontakterna med Snowdon – om hur man gått tillväga för att värdera den information han förmedlande och ur man gjort avvägningar om vad man skulle publicera och inte.
Däremot var det beklämmande att höra hur den brittiska regeringen och brittiska myndigheter har agerat för att hindra och påverka The Guardian. Skrämseltaktik, påtryckningar, trakasserier och hot.
Även demokratiska regimer kan gå – och går – långt över gränsen när det gäller övervakning. Och kan gå ännu längre över gränsen för att få fortsätta.
Den illusion av säkerhet som övervakningen kan skänka – den är absolut inte värd sitt pris. Vår frihet kan inte försvaras genom att vi offrar vår integritet. Det som ska skyddas förstörs.