Stolthet utan fördom
Inget särintresse.Foto: Björn Larsson Ask /SCANPIX
Foto: Björn Larsson Ask / SvD / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Samtidigt är festivalen med sina färgsprakande uttryck en sorglig påminnelse om behovet av att fortsätta belysa HBT-frågor som just HBT-frågor, det vill säga frågor som rör en minoritet i samhället.
Det resulterar oundvikligen i att frågorna framstår som av särskilt intresse för den utpekade gruppen. Det cementerar i sin tur föreställningen om att människor kan indelas i grupper som på grund av sin grupptillhörighet, i detta fall baserat på sexualitet, kan tillerkännas vissa rättigheter.
Den högst privata sexualiteten blir den avgörande gruppmarkören vilket i sin yttersta konsekvens innebär att det är gruppers, istället för individers, frågor som avhandlas.
Som om alla homosexuella individer förenas av sin sexualitet mer än av andra faktorer, och därmed har mer gemensamt med andra homosexuella per definition.
Och någonstans här blir Pride-manifestationen något problematisk. Den har kommit att så hårt förknippas med glitter och glamour och fest. Pride är exotiskt, annorlunda. Något som avviker från den gråa heteronormen. "Vi" och "dem" inte bara skapas, det hålls vid liv.
Sexualiteten, helst den som avviker från normen, har precis som könstillhörighet och etnicitet, blivit populära etiketter att lyfta fram i allehanda sammanhang där just dessa faktorer borde vara ovidkommande. Föreställningen om att det som avviker från normen bara genom sin blotta existens berikar, ökar lönsamheten för företag och förbättrar maktstrukturer, är därför numera allmänt förekommande.
Det har gått så långt att fördomen om att en annan sexuell läggning än majoritetens, ett utländskt efternamn eller kvinnliga bröst, blivit synonymt med innehavet av en särskild kompetens, utöver den vanliga, som erfordras av alla andra. Men vad exakt denna kompetens består av och om alla individer som skulle kunna tillhöra gruppen innehar den talas det tystare om.
Det paradoxala blir således att ju mer samhället strävar efter att lyfta individers mer gruppspecifika, problem i en del fall och förmågor i andra, desto mer cementeras uppfattningen om samma gruppers särintressen och särställning.
Detta är problematiskt för alla de som blir offer för denna välmenta utveckling. Priderörelsen, precis som grupperingar som slåss för kvinnors och utlandsföddas möjligheter, möter i denna brytning sin förmodligen största och viktigaste utmaning: hur fortsätta belysa de problem som kan uppstå till följd av sexualitet, kön och etnicitet utan att dessa markörer omvandlas till utpekande och förminskande attribut? Alltsammans i ett samhälle där alla ska behandlas lika oavsett skillnader.
Balansgången är delikat och samtalet om vad som hjälper mer än stjälper mer angeläget än någonsin. För att framgången inte ska avstanna för rörelser som Pride måste individens rättigheter alltid lyftas fram framför kollektivets. Bara när insikten om samhället som ett lapptäcke av olika individer på allvar etablerat sig har alla, oavsett sexualitet, kön eller etnicitet, vunnit.