När konsumtionen blir allt mer avancerad krävs både mer information och uppdaterade lagar. Regeringens senaste satsningar är bra steg på vägen.
För en dryg vecka sedan skrev justitieminister Beatrice Ask (M) och konsumentminister Birgitta Ohlsson (FP) en debattartikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt i vilken de menade att det svenska konsumentskyddet behöver stärkas. De skrev att de bland annat vill stärka näringsidkarnas informationsskyldighet samt att de beslutat om en lagrådsremiss som bland annat innefattar att ångerrätt ska gälla vid inköp och avtal som ingås hos försäljare som befinner sig utanför affärslokaler. Det var två viktiga förslag som är behövliga för att stärka förtroendet på den svenska marknaden.
På Dagens Nyheters debattsida (16/9) tar Ohlsson upp samma tråd och skriver att regeringen ska inrätta en ny upplysningstjänst som ska stärka konsumentmakten. Tanken är att upplysningstjänsten ska bestå dels av ett telefonnummer, dels av en webbaserad informationstjänst. Ohlsson väljer själv att dra parallellen till sjukvårdsupplysningen, som fungerar på liknande sätt.
Detta är den största konsumentsatsningen i Sverige på över 20 år och regeringen kommer att satsa mer än 60 miljoner kronor de närmaste fyra åren. Det är en ansenlig summa pengar, men det är inte en satsning utan erfarenhet. I Nederländerna har metoden prövats och inspiration hämtats därifrån.
Någon vill säkert invända med att det redan finns oberoende konsumentupplysning, vilket är alldeles riktigt. Denna finns i huvudsak i kommunal regi och problemet är att detta åtagande är frivilligt, samt att de ekonomiska prioriteringarna skiljer sig nämnvärt mellan olika kommuner.
Fördelen med att driva detta på en central nivå är alltså flera. Inte minst kommer en centralisering av konsumentupplysningen kunna leda till att verksamheten effektiviseras; samma sak behöver inte göras av alla aktörer. En annan fördel med detta är att verksamheten blir enklare att marknadsföra, samt att det blir lättare att knyta till sig experter som sedan kan skickas vidare till olika konsumenter runt om i landet. Sveriges konsumenters ordförande, Örjan Brinkman, är kritisk mot förslaget, som han menar kan utarma kommunerna på resurser. Tanken är förståelig, men om hänsyn tas bör förslaget kunna bli tillfredsställande. Och huvudsaken är att det fungerar så bra som möjligt för konsumenterna.
Man kan tycka att detta är bortkastade pengar som endast gör konsumenterna lata och bekväma – att de struntar i att själva försöka ta reda på hur det ligger till. Naturligtvis är det upp till konsumenten i fråga att själv ta ansvar för sina inköp, men i dag är marknaden inte så enkel. Den tekniska utvecklingen har revolutionerat handeln och skapat möjligheter som tidigare generationer endast kunde drömma om. Detta har både underlättat för god handel, men även för lurendrejare att verka på marknaden. För att bevara en stark marknad behövs såväl god lagstiftning som upplysning av detta slag.