Jag har – som jag hoppas att någon har märkt – varit ledig ett par tre veckor. Tanken var ju bland annat att jag skulle återkomma i tjänst mer utvilad och klarögd. Men i så fall gör klarögdheten bara gjort det lättare att inse hur lite jag begriper.
Ta exempelvis helgens Sifomätning. Jag tycker ju att regeringen, borgerliga partierna och framförallt Moderaterna har haft en riktigt dålig period. Man har gått alldeles vilse skattefrågan och skolfrågan. Man har gett besked och motbesked om besparingar på studiemedlen. Man har visat påfallande oförmåga att stå för någonting annat än skamlös så kallad triangulering, där man kryper så nära oppositionen som det bara går. Samtidigt som händelseutvecklingen i Ukraina får försvaret att framstå som upprörande eftersatt. Försvarsfrågan, som en gång tillhörde Moderaternas styrkor, offrades när partiet blev "Nya".
Men alla tecken på en identitetsförvirrad borgerlighet i kris summeras tydligen till ett positivt tal. För nu belönas Alliansen av väljarna. I Sifos mätning minskade gapet mellan blocken från 17 till 11,5 procentenheter.
Missförstå mig inte. Jag hoppas att alliansen vinner valet. Jag tycker verkligen inte att de rödgröna förtjänat sitt övertag i opinionsmätningarna. Jag är glad om gapet minskar. Men glädjen vore mer ogrumlad om gapet minskade av goda och begripliga skäl.
Är det själva trianguleringen som är en så fruktansvärd effektiv metod för att vinna opinionsstöd? Kanske det. Men se i så fall upp. För om man fortsätter att triangulera mot en opposition som rider på en vänstervåg så vet man ju aldrig var det slutar. Det kan bli långt in på motståndarens planhalva.
Det var tidvis ganska roande att se söndagskvällens duell i SVT:s agenda, där Fredrik Reinfeldt debatterade med Stefan Löfven. Debatten kom mycket att handla om utbildningspolitik. Stefan Löfven försökte uppmåla avgrundslika skillnader mellan alternativen, medan Reinfeldt framhöll likheterna och bland annat levererade följande replik:
– Vi behöver ju inte stå här och låtsas att vi inte är överens när vi är väldigt nära varandra. Svenska folket tycker alltså om när politiska ledare ligger ganska nära varandra.
Kanske råkade han leverera information ur något strategidokument som inte var avsett för offentlig konsumtion. Men sedan även Moderaterna och Alliansen (felaktigt) börjat peka ut mer resurser, fler lärare och mindre klasser som viktiga faktorer för bättre utbildning, så har skillnaderna i utbildningspolitiken definitivt minskat. Vilket kan leda svensk skola ännu längre i fel riktning.
Politik handlar således inte bara om positionering och röstmaximering. Politikens innehåll är till slut ändå det allra viktigaste.