Ska staten vara till för att serva medborgarna eller ska systemen vara utformade så det blir enklast och smidigast för staten att jobba? Ska medborgarnas behov och önskemål komma i andra hand?
Jag kan tycka att det är det första som gäller.
Men när det handlar om att dela in Sverige för att räkna invånarna, befolkningsstatistiken, så tycker staten att det här med socknar är ju väldigt krångligt. Därför vill man dela in Sverige i mer lätthanterliga statistikområden så det blir lättare för Skatteverket att jobba.
Att man helt förlorar kontinuiteten genom att det inte går att jämföra bakåt om man inför ett helt nytt system verkar sekundärt.
Att man dessutom helt förkastar det som på fackspråk kallas det "immateriella kulturarvet" verkar också spela mindre roll, liksom att den ena efter den andra remissinstansen sågat förslaget.
Sveriges hembygdsförbund som nyss hade sin stämma på Gotland uttalade sitt stöd för sockenindelningen och uppropet för att behålla sockenindelningen kommer att få stor spridning i landet, var så säker.
Lite av samma anda präglar beslutet att de gotländska krögarna bara ska kunna ansöka om längre öppethållande sex dagar om året. Det blir enklare att administrera då, när man begränsat möjligheten och vet exakt vilka dagar det gäller.
Vad gäller sockenindelningen så hoppas jag verkligen att politiken sätter stopp för finansdepartementets förslag. För det handlar ju om så mycket mer än statens finanser, kulturdepartementets inställning borde väga tungt, till exempel.
I samband med att Sören Norbys räkenskapsbok gavs ut 2004 (Ödins förlag) skrev Thure Stenström, professor em i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, en artikel i Svenska Dagbladet (9/2 -04) om det sensationella innehållet:
"Søren Norbys räkenskapsbok bestyrker att öns nuvarande sockenindelning med få undantag varit gällande ända sedan medeltiden. Därmed sammanhänger att gårdarnas sockentillhörighet i regel varit en och densamma genom århundraden. Det återspeglar Gotlandsböndernas karakteristiska mentalitet och sunda konservatism: man ändrar inte i onödan på någonting som fungerar väl".
Likaså lever seden kvar att man benämner personer med sitt namn men också ett tillägg med gårdsnamn. Därför hette till exempel jag Eva Bofride långt innan jag tog det som mitt namn, liksom många andra som tagit sina gårdsnamn som formella efternamn.
Nu kommer vi med stor sannolikhet att fortsätta att använda både socken- och gårdsnamn oavsett statens inblandning men det vore verkligen en skam om statens bekvämlighet går före värnandet av detta mångtusenåriga kulturarv som lever och fungerar ypperligt.