I gårdagens brev till ledarsidan skrev miljöpartisterna Isabel Enström och Daniel Heilborn bland annat om kalkindustri och ståltillverkning. Det framgick, återigen, att de inte gillar företag som tar "nya råvaror ur jordskorpan".
De föreslår istället ökad återvinning.
Vi är inte oeniga om att återvinningen är en bra idé. Stål kan återvinnas till 100 procent. Svensk stålindustri använder redan i dag till mellan 35 och 40 procent skrot som råvara. Medan 60 till 65 procent av det nya stålet har utvunnits ur malm.
Andelen skrot som insatsvara i stålproduktion kan, borde och kommer att öka. Det finns beräkningar som säger att vi till år 2090 skulle kunna vara i en situation där man inte behöver utvinna ny järnmalm för stålproduktion. Att den råvara som finns i världsekonomins kretslopp, tillgänglig för återvinning, kommer att vara tillräcklig.
Men inte ens då försvinner behovet av kalk i ståltillverkningen. Jag har varit i kontakt med SSAB och frågat hur kalkbehovet i stålproduktionen minskas om man använder skrot istället för malm som råvara.
"Det finns en skillnad, oftast kräver en skrotbaserad produktion mindre kalk. Ju renare skrot desto mindre kalk..."
Men är det då stålproduktionen man borde minska? Det vore nog dumt, bland annat för miljöns skull. Svensk stålindustris framtidsskift beskriver nya möjligheter.
”Svensk stålindustri är specialiserad på stål av högre kvalitet. Hela 60 procent av den svenska stålproduktionen är legerade stål. Motsvarande siffra för EU som helhet är 15 procent. I stålindustrins framtidsvision beskrivs hur mer avancerade stål kan bidra till totalt sett minskad energianvändning även om de avancerade stålen kräver något mer energi att producera. Tack vare att höghållfasta stål är starkare kan exempelvis fordon göras lättare. Ett räkneexempel är att om en del av det stål som i dag används i EU:s fordonsflotta ersätts med en miljon ton höghållfasta stål skulle man åstadkomma en energibesparing på 31 TWh och minskade koldioxidutsläpp med åtta miljoner ton under fordonens livstid. Utsläppen i produktionsfasen skulle bara öka marginellt.”
På Jernkontorets hemsida kan man få konkreta exempel. Lättare järnvägsvagnar som ändå klarar mer last än tidigare. Armeringsstål i broar som gör dem lättare och mindre resurskrävande när det gäller andra insatsvaror. Lättare gräsklipparaggregat för klippning av vägrenar som minskar både resursförbrukningen och användbarheten. Lättare stålsilos som är billigare att transportera. Det finns en till synes oändlig mängd användningsområden för lättare, starkare stål. Till gagn för både människa och miljö.
Behovet av kalk för stålproduktion kan således minska något, när vi återvinner mer stål. Men behovet försvinner verkligen inte. Och då talar vi bara om ett av kalkens alla användningsområden.
Man kan hävda att kalkbrytning inte borde ske i Bunge utan någon annanstans, om man kan göra troligt att platsen är olämplig. Det är den frågan som domstolarna ska avgöra.
Men att överhuvudtaget döma ut kalkindustrin som en onödig miljö- och samhällsfientlig verksamhet – det är helt enkelt inte trovärdigt.