Spurtande Schröder kanske förlorar
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Nu är det inte längre så. Möjligen vinner Merkel till slut ändå, men nu verkar det bli en finishuppgörelse mellan henne och den sittande kanslern Gerhard Schröder.
Vänstervindar
Vänstersidan, SDP, koalitionspartnern De Gröna och det nybildade Die Linke (med paret Lafontaine och Gysi i spetsen) pendlar tillsammans runt 48- 49 procent i väljarstöd mot CDU/CSU och det liberala partiet, FDP, som också har 48 procent.
Den här uppgången för den nederlagstippade vänstersidan beror delvis på att den direktsända TV-debatt mellan Schröder och Merkel, som gick i de stora nationella kanalerna uppfattades som en seger för den förtroendeingivande Schröder.
Möjligen kan Schröder till slut lyckas lyfta sitt SDP till 35-procentnivån och tillsammans med De gröna och dess hårt kampanjande utrikesminister Joschka Fischer och segla i fortsatt medvind och ett knappt omval den 18 september.
Men då krävs också att de kan räkna in Die Linkes väljare och den från socialdemokratin avpolletterade f d finansministern Oskar Lafontaine och hans allierade i postkommunistiska vänsterpartiet PDS. Lafontaine har visat sig vara en stark röstmagnet och lyckats mobilisera en betydande del av de besvikna socialdemokraterna som övergett sitt parti i protest mot de sociala nedskärningarna.
En ny stor koalition
Sedan tidigare finns ett betydande missnöje i östra Tyskland (forna DDR) för att man anser sig ha blivit styvmoderligt behandlade. Det har det före detta östtyska kommunistpartiet PSD lyckats fånga upp. Det är dock osannolikt att en möjlig ny Schröder-ledd regering skulle ta med också dessa reformkommunister i regeringen.
Skulle Schröder och SDP åter klara biffen, så handlar det om att det i så fall blir en socialdemokratiskt ledd minoritetsregering, och med de Gröna på nytt som samarbetspartner.
Ett mycket jämnt valutslag den 18 september kan ge en ny stor koalition mellan de båda dominerande partierna, socialdemokraterna och kristdemokraterna formas.
Den sortens samarbete av blocköverskridande slag brukar inte bli särskilt långlivade i Tyskland. De kan nog bara komma till stånd i verkliga krislägen.
Den viktiga tyska ekonomin har hackat länge nu och nästan malt på tomgång. Det kan vara motiv nog för att också en sådan okonventionell lösning som en stor koalition kan komma att prövas. Ostridigt är att Europa behöver det stora Tyskland som en tillväxtmotor. Men om något sådant som en stor koalition alls ska vara möjligt lär det nog krävas ett regeringsprogram som innebär att alla tyskar är med och delar krisens bördor på ett någorlunda rättvist sätt.
Det sociala skyddsnätet
Schröder och hans regering har inom ramen för Agenda 2010-programmet försökt styra över samhällets ekonomiska resurser från offentlig konsumtion till investeringar genom att skära ner på det sociala skyddsnätet.
Det har lett till att förtroendet för socialdemokratin sviktat i breda samhällslager och väljarna har protesterat genom att avstå eller proteströsta på andra än SDP.
Vad Gerhard Schröder och socialdemokraterna nu i sin uppgång delvis lyckats påvisa i den här valrörelsen är att det alternativ som den borgerliga oppositionen (CDU/CSU - FDP) står för skulle komma att slå ännu hårdare mot de mest utsatta medborgarna.
Förlorar ändå Gerhard Schröder valet beror det inte på att de tyska väljarna egentligen tror att det blir så mycket bättre med Merkel och hennes CDU/CSU.
Snarare då på att man helt enkelt vill byta och låta "de andra" nu få pröva att styra Tyskland ett tag.