Det verkar nästan overkligt, den stora statsskulden som gnagt i våra medvetanden de senaste decennierna är nu ett minne blott. Enligt Riksgälden kommer statsskulden nästa år uppgå till ungefär 27 procent av BNP. Så låg har skuldandelen inte varit sedan början av 70-talet. En kombination av stark tillväxt och amortering av statsskulden är förklaringen.
Under Anders Borg har skuldbekämpningen upphöjts till överideologi. När finansministern håller hårt i plånboken, i så väl kris som goda tider, hänvisas till statsskulden, när statliga bolag säljs likaså.
Alliansens fixering vid att minska statens lån har tidvis kritiserats för att vara onödig, sett ur ett ekonomiskt perspektiv. Den har också anförts som ett bevis för regeringens idétorka.
Men den kamerala överideologin har inte varit verkningslös. Den har ju bevisligen lett till både stärkta opinionssiffror och ett fortsatt borgerligt regeringsinnehav. Omsorg om statsfinanserna och en nitisk avbetalningsplan för statsskulden fungerar dock bara så länge som valvinnare.
När Riksgäldens Bo Lundgren låter meddela att den starka tillväxten och storleken på den svenska statsskulden och statens budgetunderskott placerar oss i en "unik situation" är det goda nyheter för hushållens privatekonomi. För regeringen är det dock - borde det vara - en signal om att förnya både politiken och retoriken.
Fortsätt för all del att sälja statliga bolag, men motivera det med att statligt ägande saknar egenvärde. Och sänk gärna skatten en vända till, men med frihetsargument den här gången. För lika tilltalande som sparnit är i dåliga tider, lika oattraktivt är det i goda.