Processen om Nordkalks kalkbrott i Bunge stöttes och blöttes i sju år. Själv har jag skrivit om frågan ända sedan jag började på den här tjänsten.
Det är över fem och ett halvt år sedan nu. Bungetäkten har under hela tiden varit en av de viktigaste och hetaste samhällsfrågorna på Gotland. Ständigt aktuell. Ibland högaktuell.
Nu när processen är över, när klockan inte är fem i tolv utan fem över tolv, då kommer kändisarna inglidande i debatten. När miljööverdomstolen och resten av rättssystemet redan har behandlat frågan. Två gånger. När skogsmaskinerna har rullat ut och när de verkliga aktivisterna famlar efter de sista stackars halmstråna.
Ursäkta mig, men det imponerar inte. Inte alls. Inte i något avseende.
Kändisar jobbar ju ofta i fria verksamheter där de bestämmer sina egna arbetstider. Men om man kliver upp ur sängen efter lunch finns det ju risk för att demonstrationståget redan har gått.
De två sista halmstråna är Högsta domstolen och EU:s miljökommissionär. Kommissionären har inte hörts av. Att Högsta domstolen ska välja att pröva frågan verkar osannolikt, sedan domstolen avslog alla krav om inhibition och valde att inte förhindra Nordkalks förberedelser för kalkbrytningen.
Allt annat vore mycket överraskande men är naturligtvis inte omöjligt. Högsta domstolen är oberoende, men den existerar ju inte i ett lufttomt vakuum avskuret från omvärlden. Opinionsläget kan ha ett inflytande.
Men det är varken folkopinion eller aktivister som bestämmer. Nordkalk har rätt att börja sina förberedelser och när det sker på ett otillfredsställande sätt så är det länsstyrelsen som har rätt att ingripa. Demonstranterna har rätt att protestera, men när det sker på ett sätt som blockerar Nordkalk så är det polisens sak att ingripa. Så funkar det i ett rättsamhälle.