Stefan Löfven startade Socialdemokraternas partikongress i Göteborg med att sätta upp ett nytt mål. Sveriges arbetslöshet ska på sex år bli den lägsta i EU.
Tyvärr tycks Löfvens nya mål ha mycket gemensamt med Gotlands mål om 65 000 invånare.
Det är lätt att ställa upp en ny god föresats. Men det får inte stor praktisk betydelse om man saknar idéer om hur man ska komma dit.
I en intervju på Dagens Nyheters webb fick Löfven frågan:
– Andra länder med lägre arbetslöshet har ju också en flexiblare arbetsmarknad, innebär det att den svenska arbetsmarknaden måste förändras.
Löfven svarade:
– Nej, inte i grunden. Den svenska modellen håller mycket väl.
Nej, här ska vi inte lära oss något av dem som är framgångsrika. Här lyssnar vi bara på sådant som bekräftar Socialdemokraternas världsbild. Tips mottages med tacksamhet – så länge de tipsar om sådant som vi redan har bestämt oss för att vi vill göra.
Löfven fyllde i och för sig på med att Sverige kan lära av andra länder. Men då har han ju redan förklarat vad han INTE vill att vi ska lära oss. Så det klingar rätt falskt.
Just nu är Socialdemokraternas partikongress den stora politiska händelsen i Sverige. Men jag har en känsla av att försnacket kommer att visa sig mer spännande än själva händelsen.
Socialdemokraterna har ett verkligt och stort förändringsbehov. Men samtidigt är den så kallade "rörelsens" alla delar och falanger så tätt sammanslingrade att det nästan omöjliggör all förflyttning.
Det fanns en tid när det som beslutades på en socialdemokratisk partikongress snart kunde omsättas i politisk praktik. Partiet pendlade mellan 40 och 50 procent av rösterna i riksdagsvalen och partiet kontrollerade den politiska agendan – vad som var viktigt och vad som skulle diskuteras och debatteras.
Så är det verkligen inte längre. Partiet är fortfarande stort, men inte helt dominerande. Och det är inne på sitt sjunde år som oppositionsparti. Steget från partikongress till praktisk politik är långt.
Men konsekvenserna av detta verkar fortfarande inte ha sjunkit in i partiets självmedvetande.
Oavsett om kongressen låter Löfven få sin vilja fram – eller om vänsterflygeln övermannar partistyrelsen – så är Socialdemokraterna vända bakåt och inåt snarare än framåt och utåt. De är upptagna av sitt arv och av sitt eget inre partiliv – medan resten av världen ägnar sig åt någonting annat.