Först en liten reflektion över hur livet som skribent med daglig publicering kan te sig.
Hade redan i förrgår skrivit klart en krönika som jag var nöjd med. Lite rolig och oväntad som motvikt till allt allvar.
Så när jag lagt in den skulle jag bara kolla i arkivet vad jag skrivit om detta tidigare. Och suck.
För ungefär två år sedan hade jag skrivit nästan exakt samma krönika.
Nu undrar kanske någon varför jag ändå inte publicerade? När inte ens jag själv hade det i klart minne?
Skriver man ledare, kåserier eller krönikor lever man med ständiga formuleringar i huvudet. Tankar som väcks och spinns vidare till tänkbara texter. Grejen är att man inte alltid kommer ihåg vad man faktiskt sedan skrev och vad som ligger kvar i tankedepån, i väntan på förädling.
Så det var bara att börja om. Men jag fick ju en inledning till en ny krönika....
Jag blir i och för sig ganska lätt irriterad på saker jag tycker är knäppa, men så upprörd som jag blev när jag läste om Gotlandshems och Hyresgästföreningens beslut att sluta tapetsera i lägenheterna var det länge sen jag blev.
Det märktes nog också i min ledare om beslutet. Artikeln vi skrev om saken på nyhetsplats ledde till tipset om att Gotlandshem hotar med höjd hyra för att hyresgästerna slarvar med sopsorteringen.
Ett annat sätt att åtgärda problemet är kanske att underlätta för hyresgästerna att sortera?
I dag är det stora sulos med astunga lock som ska lyftas och hållas i samtidigt som man ska få ner påsen. Eller små bås med minimala hål där man ska trycka in grejer, även här måste man hålla upp luckan samtidigt. Påsarna för kompost är också så sköra att de går sönder bara man tar i dem.
Dessa små retligheter är kanske inte orsak att låta bli att sortera med det är irritationsmoment som steg för steg minskar engagemanget att anstränga sig.
Men det görs bra saker också, till exempel har Gotlandshem jättebra service till hyresgästerna via sina kvartersvärdar. Bolaget har också utlyst en tävling om finaste/häftigare uteplatsen/balkongen. Den som vinner får en månadshyra i pris!
Eftersom jag precis håller på att inreda min balkong tyckte jag det var en finfin tävling. Men med tanke på veckans skriverier kommer jag nog troligen inte att ligga särskilt bra till när det är dags att kora vinnaren, hur fint det än blir.
Nästa helg är det begravning för Börje Nordh i Grötlingbo kyrka.
Meningen känns overklig när jag skriver den och precis som alltid när det ofattbara händer stannar allt upp.
Börje var ingen nära vän men vi har haft en del dialoger via mejl och hade i mångt och mycket samma uppfattning om vikten av att engagera sig utåtriktat som parti. Att kommunicera i såväl samhället som med tänkbara väljare.
Jag blev bestört över beskedet att det var han som förolyckats i den hemska mc-olyckan utanför Växjö.
Det kändes så fel, så orättvist och så fruktansvärt onödigt.
Mina tankar går, som många andras, till Börjes nära och kära.
Hur man klarar sig igenom sorgen finns olika svar på. Det enda de har gemensamt är att man klarar det på något vis.
På något vis går livet vidare. Trots allt.