Här på Visborg, där GA:s redaktion numera huserar, får man kappas om parkeringsplatserna med Region Gotlands personal. Det innebär tyvärr att man inte så sällan tvingas småputtra rad upp och rad ner i jakt på en ledig plats.
Så icke i går. Den vanligtvis så välutnyttjade grusplanen låg nästan helt öde, en urban öken av lediga p-platser. En klämdagsöken.
I varje rad hade man kunnat ställa en lastbil med släp på tvären, tvärs över alla p-platserna.
Så såg det nog inte ut exempelvis på lasarettets parkeringar i går. Men många av tjänstemännen på Visborg har den typen av viktiga arbeten, där de inte tycker att det gör så mycket om de är frånvarande.
De kan vara svåra nog att få tag på en vanlig arbetsdag. Faktum är att det nog är det vanligaste klagomålet jag stöter på från frustrerande medborgare. Att de ringer och ringer på någon tjänsteman som aldrig svarar och aldrig hör av sig.
Försökte du få tag på någon i går så var det sannolikt helt kört. Världen får ta paus när en svart dag i almanackan i praktiken är röd.
I ärlighetens namn är ju Regionens kontor inte det enda stället där klämdagar blivit så gott som arbetsfria. Och varje gång jag kan konstatera hur det förhåller sig, så undrar jag hur det ska gå för Sverige och för Västeuropa i en globaliserad värld. Vi verkar ofta betrakta vårt välstånd som en given förutsättning, inte som något som vi behöver kämpa för. Vi studerar och jobbar på halvfart, men konsumerar i expressfart.
Kina är världens verkstad, men det är rimligen en övergående fas i landets utveckling. De pluggar och arbetar hårt, blir allt mer välutbildade, ägnar sig allt mer åt egen innovation och tjänar allt bättre. Globaliseringen må har ritat om den ekonomiska världskarten, men den utvecklingsprocessen i är bara i sin linda. När det är länder som Sydkorea och Kina som utvecklar och designar – och när ännu fler länder i Asien och Afrika kliver fram och börjar ta över rollen som världens verkstad – vad gör vi då? Hur ska då de västerländska välfärdsstaterna finansieras?
Det är det jag ser när jag blickar ut över Region Gotlands ödsliga parkeringsplats en vårlig klämdag i maj. Ett tidens tecken på den självförvållade försoffningen och begynnande förfallet i Europa. En frivillig placering på åskådarläktaren med en tunna popcorn och en stor mugg läsk.
Men jag hoppas jag har fel. Klämdagar tenderar att göra mig lite gnällig. När jag måste jobba.