En direktör med Robin Hood-frisyr, det är en av de (ofta ofrivilliga) partiledarkandidater som dykt upp sedan Håkan Juholt avgick. Anders Sundström var minister under några år på 90-talet (94 till 98) men hoppade av och blev bankdirektör i Pitedalens Sparbank. Senare (2004) avancerade han till vd för Folksam.
Det är med råge över tretton år sedan Anders Sundström lämnade partipolitiken.
1998 var för övrigt också året då Margot Wallström lämnade regeringen och sedan försvann hon in i EU-byråkratin. Men socialdemokraternas kärlek till henne tycks bara öka för varje år som går.
Håller inte Pär Nuder på att upphöjas på samma sätt? Länge betraktades han som ett krullhårigt bihang till Göran Persson. I valet 2006 blev han av med jobbet som finansminister och i januari 2008 tog Mona Sahlin ifrån honom uppdraget som partiets talesman i ekonomiska frågor. Han har senare berättat om hur han korkade upp en flaska Allesverloren när han kom hem.
Men sedan 2008 har hans anseende bara vuxit. I Gotlands Folkblad i går upphöjer Håkan Ericsson Nuder och Wallström till "de enda två riktigt stora tungviktarna" i fighten om partiledartiteln.
Men de har ytterligare en sak gemensamt. De vill inte. Och det vill inte Anders Sundström heller.
Med tiden tycks partiets kärlek öka till förlorade söner och döttrar. Men kärleken är tydligen inte besvarad. Inte med tillräcklig hetta.