LIBERAL KOMMENTAR
Så har Socialdemokraterna lyckats enas om att acceptera det femte jobbskatteavdraget. Motståndet mot Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons alliansifierade linje har tuktats och tanken är att partikroppen nu ska hålla sig lugn.
Det lär inte bli lätt. För givetvis är S moderata vägval ytterst en trovärdighetsfråga även internt. Många valarbetare kommer att få svårt att kritisera regeringens jobbpolitik, när de själva förväntas svälja viktiga ingredienser i den.
Man kan fråga sig varför S-toppen varit så ängslig inför att drämma till med ett ideologiskt motiverat nej till jobbskatteavdragen. Röster inom partiet har som sagt lobbat för det, och en ansenlig del av den allmänna opinionen efterlyser faktiskt höjda inkomstskatter.
Det så kallade Medelklassupproret tog sig nyligen tydliga uttryck på sociala medier och genom fysiska manifestationer. I en uppmärksammad debattartikel skrev tre väletablerade, välavlönade och välutbildade kvinnor i princip att de är trötta att få pengar till köksrenoveringar, samtidigt som de upplever att välfärden raseras.
Socialdemokraterna hade kunnat vara lika kaxiga – om man verkligen var säker på att den väljargrupp som definierar sig som medelklass sitter i samma bekväma båt som artikelförfattarna. Men förmodligen inser Löfven och övriga partiledningen att en stor del av medelklassväljarna faktiskt är behjälpta i vardagen av fortsatta skattelättnader. Detsamma gäller de låglönegrupper för vilka en femhundring räddar hushållskassan i slutet av varje månad.
För en akademiker med fet lön och lång karriär bakom sig betyder skattesänkningar mindre än för en yngre kollega, trots att båda definierar sig som medelklass. En nybakad doktorand är inte garanterad en trygg karriär inom sitt fält, trots hög utbildning eftersom arbetsmarknadens struktur har förändrats. Vidare finns det högutbildade grupper med obefintlig löneutveckling, som sjuksköterskor och lärare. För dem är jobbskatteavdraget också av betydelse.
Sådant ser givetvis Socialdemokraterna, men att erkänna att jobbskatteavdragen har gjort nytta för vanliga löntagare är så klart inte taktiskt. I stället använder S en retorik där man lovar att inte ta ifrån folk den guldkant som de blivit bortskämda med.
Att försvara jobbskatteavdragen är inte nödvändigtvis liktydigt med att trampa på arbetslösa eller vattna ur välfärden. Det finns ett antal ytterligare påverkansfaktorer. Men Socialdemokraterna väljer att beklagande adoptera jobbskatteavdragen och diffust lova bättre välfärdslösningar på sikt. Det närmar sig hyckleri och borde rimligen innebära att medelklassupproriska S-väljare nu börjar strömma åt vänster.