I lördags kväll körde jag från Gästrikland ner till Nynäshamn. Resan började i minusgrader och slutade i töväder och regn. Men hyggligt väglag var det hela vägen, även om spolarvätskan tog slut någon mil från målet.
När färjan löpte in mot Visby strax före midnatt varnades dock vi passagerare för att Gotlands vägar var hala.
Det var väldigt halt. Bland annat. Att köra hem genom Visby var som att försöka kryssa sig fram genom en stor överisad stenvast. Om man, som jag, dessutom hade skör last i bagageutrymmet var man tvungen att krypa fram som en reumatisk sengångare.
Jag vågar inte spekulera i hur säkert och snabbt färjepassagerare på väg till norra, östra eller södra Gotland tog sig hem natten till söndagen, men det måste ha varit en besvärlig och ibland obehaglig färd.
Jag förstår bevekelsegrunderna bakom principerna för Gotlands gatu- och väghållning vintertid. Och till stora delar sympatiserar jag med dem.
Men det har sina sidor när det plötsligt blir töväder och det regnar på vintervägarna så att de förvandlas till en yta som är båda snorhal och svårt ojämn.
364 dagar av 365 är det skönt att slippa saltet. Jag tycker i huvudsak att det är klokt att undvika att använda salt.
Men är det verkligen klokt att upphöja denna inställning till religiös dogm? Det är som 5 Mosebok 5:33 (i lätt omredigerat skick): "På de vägar som HERREN, eder Gud, har bjudit eder gå skolen I aldrig salta, för att I mån bliva vid liv och det må gå eder väl, och för att I mån länge leva i det land som I skolen taga i besittning."