Att vara grisbonde är inte lätt. Har man otur kan man få nattligt "besök" (olaga intrång) av ljusskygga djurrättsaktivister som sedan skickar filmer till SVT:s Rapport. Det hände bara häromdagen.
Hur mycket säger sådana bilder egentligen om djurhållningen? LRF:s förbundsordförande Helena Jonsson påminde i ett pressmeddelande som skickades ut i förrgår kväll om att:
"Jordbruksverkets uppföljning av djurskyddskontrollerna visar på allt färre brister som leder till anmärkningar. För det första verkar vi under en stark djurskyddslagstiftning som anses vara en av världens mest omfattande. Dessutom har vi en grundcertifiering av Sveriges grisgårdar. Certifieringen av gårdarna görs av ett oberoende certifieringsföretag som kontrollerar att den svenska standarden följs. Detta sker genom löpande kontroller ute på gårdarna. Från den 1 juni 2010 har vi även djurskyddsdeklarationer, som utförs av djurhälsoveterinären som vid sina regelbundna besök även kontrollerar viktiga delar i djuromsorgen."
Men grisbönderna har mer grundläggande problem än att de har djurrättsaktivisterna emot sig. De har svårt att få tillräckligt mycket betalt för sina produkter. GA skrev i går om hur Scan vill betala mindre för köttet. Man tvingas också konkurrera mot importerat fläsk, från utländska grisbönder som verkar under ett annat (billigare) regelverk med sämre djurskydd.
Svenska grisbönder kläms alltså från alla riktningar. Vad tjänar det till att Sverige grisar skyddas av världens mest långtgående djurskyddslagstiftning om det inte finns några svenska grisar? Om det fläsk vi faktiskt äter kommer från andra länder där det producerats under helt andra villkor? Är det en seger för svenska djurrättsaktivister om den svenska grisnäringen slås ut?
Något behöver göras för grisnäringen i synnerhet och svenskt lantbruk och djurhållning i allmänhet. Riksdag och regering behöver göra vad som göras kan, för att ge svenska bönder konkurrenskraftiga villkor. Livsmedelsbranschen och konsumenterna har också anledning att fundera över hur de kan bidra.
Det är ju inte utan att man misstänker att branschen kräver en bättre vinstmarginal på det svenska köttet, än på det danska fläsk de regelbundet slumpar ut som en billig lockvara. Och de konsumenter som genom sina valda ombud pressat fram lagstiftning som fördyrar det svenska köttet, tycks göra helt andra prioriteringar när de själva står vid köttdisken.