Bagagehanteringen vid färjan i Nynäshamn är sedan länge helt miserabel. Ankommande passagerare utan bil får först gå ner för en backe och hämta sina väskor på bagagevagnarna och sedan upp igen till båtbussarna. Röran vid vagnarna påminner ibland om insläppet till en större loppmarknad. År ut och år in och ingenting har hänt till det bättre!
Rederiet har alltid friskrivit sig helt från problemen och menat att eftersom det är Stockholms hamn som äger också hamnen i Nynäshamn ligger lösningen på bagagehanteringen hos dem.
Säkert formellt rätt, men med lite god vilja skulle naturligtvis en så stor trafikoperatör som Destination Gotland kunnat trycka på för en smidig lösning av frågan, så att resenärerna fick en positiv upplevelse av "hela" resan och inte bara från landgång till landgång.
Det här har jag skrivit om under många år i krönikor, Mats meningar och ledare. Men nu händer det saker. Redan i höstas började det pratas om rejäla förbättringar, men det hade ju utlovats många gånger tidigare utan resultat, så det var svårt att även denna gång tro att en förbättring var på gång. Vid min senaste fastlandsresa såg jag det dock med egna ögon - bygget är påbörjat.
Det är bara att säga grattis till alla båtresenärer som åker utan bil och också till Destination Gotland. Även om det tog långt tid, bättre sent än aldrig!
"Idag var det ingen som var sjukare än jag". Det var det svar jag fick från en distriktsläkare när jag frågade hur det varit på jobbet under dagen. Denne läkare hade en tjänst på en vårdcentral i Västsverige, men där var han bara några månader om året. Resten av tiden tjänstgjorde han för olika hjälporganisationer ute i världens krigs- och oroshärdar. Därav hans svar på den inledande frågan. Allting har ju olika dimensioner beroende på vilken bakgrundsbild man har. För ibland kanske vi i Sverige trots allt överkonsumerar sjukvård för enklare åkommor.
Har äntligen - känns som jag är sist av alla - läst Thomas Sjöbergs bok "Den motvillige monarken", som handlar om Carl XVI Gustafs liv från barndomen och fram till 2000-talet. Sannerligen en beklämmande läsning om otaliga herrmiddagar och jaktresor med beställda underhållningsdamer i form av tjejer som nyligen lämnat tonåren. Visst, jag vet att det finns många fanatiska rojalister som påstår att hela boken bara består av fabuleringar och skrönor, men om så bara en tiondel av innehållet är sant är det tillräckligt anmärkningsvärt. Det anstår verkligen inte en representativ monark med stil, att leva på det viset.
Nu tror jag dock att sanningshalten är högre, eftersom hovet knappast gjort några kraftfullare dementier. Genom tystnad räknade de nog kallt med att debatten snabbt skulle ebba ut, vilket den väl också gjorde. Men det är fascinerande att det varit så tyst från alla feministiska debattörer när det gäller den kvinnosyn som beskrivs i boken. För den hör knappast hemma på 2000-talet. Jag har aldrig varit någon större vän av monarkin och därför har mitt intresse för kungahuset varit ganska svalt. Efter att ha läst boken kan jag bara konstatera att det nu är iskallt.
Trevlig helg!