Debatten om kalkbrytningen på Gotland har pågått under många år och nådde lite av en kulmen i samband med Nordkalks planer på den nya täkten i Ojnareskogen. Samtidigt som det nu mest diskuteras kalkens betydelse för stålindustrins och andra verksamheters renings- och miljöprocesser har den andra stora kalkutvinnaren – cementindustrin – hamnat lite i skymundan.
I dag är det populärt att prata om klimatsmarta val av olika slag och ett sådant är definitivt valet av byggmaterial till våra hus. Under lång tid var trä i stort sett det enda byggmaterialet i Sverige. När sedan betongen gjorde sitt intåg försvann byggandet av trähus nästan helt, bortsett från produktionen av villor och fritidshus.
Ur miljösynpunkt är trä oslagbart och det är vårt enda förnyelsebara byggnadsmaterial. Dessutom binder växande skog koldioxid och det bidrar starkt till att minska växthuseffekten. Forskare vid Mittuniversitetet har i studier jämfört två fyravåningshus med trä- respektive betongstomme. Hänsyn har tagits till tillverkning, distribution av utgående byggmaterial och produktion under ett 100-års perspektiv. Resultatet blev att trähuset hade ett nettoupptag av koldioxid med 150 ton, medan motsvarande siffror för betonghuset var ett nettoutsläpp på 96 ton.
På Gotland byggs nästan alla nya större byggnader i traditionell betong. Nu är inte betong något dåligt byggmaterial, men jag tror att beställare, arkitekter, konstruktörer och byggare måste lämna lite av sitt traditionella tänkande. Det ena byggmaterialet förtar inte det andra.
För Gotland skulle det vara bra PR att öka byggandet med det förnyelsebara byggmaterialet trä och därigenom medverka till att också minska växthuseffekten. Kombinationen av gotländskt kärnvirke och betong borde kunna skapa spännande och vackra byggnader. Tänk nytt!