Svenskt Näringslivs årliga rankning av företagsklimatet blev för gotländskt vidkommande en katastrof. Med plats 256 av totalt 290 kommuner noterar Gotland det sämsta resultatet någonsin. Låt vara att tappet jämfört med året innan blev litet, endast två placeringar, och således överraskningsmomentet lika litet det.
Ingen hade väl egentligen väntat sig något annat, mot bakgrund av de senaste årens näringspolitik, manifesterat i bland annat den avskaffade utmaningsrätten och socialiseringen av äldreboendet Pjäsen.
Mer överraskande är faktiskt Svenskt Näringslivs regionchef Anders Thomassons analys av det usla företagsklimatet. Enligt Gotlands Allehanda ”menar [han] att färgen på politikerna inte spelar någon roll för företagsklimatet och att detta inte handlar om ideologi”. Det är, förlåt mig, ett häpnadsväckande uttalande.
Låt oss betrakta resultatet i rankningen. Samtliga tio i topp-kommuner har moderat kommunstyrelseordförande. Ingen av de tio sämsta har moderat kommunstyrelseordförande. Nio av de tio sämsta har socialdemokratisk kommunstyrelseordförande. Om man betraktar listan kan man konstatera att så gott som hela den övre halvan utgörs av kommuner med en moderat politiker i topp, och den nedre halvan utgörs på motsvarande sätt av en socialdemokrat. Varför förnekar Anders Thomasson det uppenbara?
Lika häpnadsväckande är påståendet ”att detta inte handlar om ideologi”. Ett av regionens styrande partier – Vänsterpartiet – hade nyligen en debattartikel med rubriken ”Vänsterpartiets vinstförbud enda sättet stoppa plundringen av välfärden”. Vänsterpartiet vill med andra ord av ideologiska skäl helt eliminera företag som erbjuder välfärdstjänster. Och de två andra partierna i kommunmajoriteten ligger inte långt efter, med exempelvis fördubblade arbetsgivaravgifter för unga.
Ideologi gör skillnad. Politik gör skillnad. Jämför Syd- och Nordkorea eller Öst- och Västtyskland för den som tvivlar. Eller det politiska styret bland de kommuner som har det bästa respektive det sämsta företagsklimatet i vårt eget land.
Genom att säga att politik och ideologi inte spelar någon roll flyttar Svenskt Näringsliv debatten dit den är som bekvämast för socialisterna. Det har hänt förr. Istället för att diskutera om man alls ville ha de för Sverige katastrofala löntagarfonderna började näringslivet 1976 dividera om tekniska detaljer, som huruvida fonderna skulle finansieras med arbetsgivaravgifter eller vinstskatt. Föregångaren till Svenskt Näringsliv – SAF – lät genom sin samhällsekonomiska chef i tidningen Arbetsgivaren publicera artikeln ”Löntagarfonder – javisst, men hur?”
Det var först efter ett internt uppror som dåvarande SAF och Industriförbundet övergav kompromissandet och istället tog tydlig ställning emot löntagarfonder. Utan att visa rädsla för att man åtminstone i den sakfrågan därmed tog ställning för de borgerliga partierna och mot de socialistiska.
Det är återigen dags att Svenskt Näringsliv slutar jamsa. Till sin hjälp kan man låta sig inspireras av en av sina medlemsorganisationer – Visita – som på ett mycket tydligt, politiskt och ideologiskt sätt protesterat mot de rödgröna partiernas strävan att fördubbla arbetsgivaravgiften för unga och fördubbla restaurangmomsen. Det kräver mod att göra det i ett land där politiken har så stort inflytande och där de rödgröna leder i opinionen. Mod som alltså branschorganisationen för svensk besöksnäring, Visita, har visat.
Gotland har aldrig haft en moderat kommun- eller regionstyrelseordförande. Efter hundra år av någonting annat vore det bra om även vi kunde våga oss på det. Om inte annat så för företagsklimatets skull. Men det krävs mod, som sagt.